Hur många bitar kan en helhet ha – och ändå fungera som en enhetsgemenskap? Den katalanska regionregeringens konflikt med den spanska centralregeringen gör frågan dagsaktuell. I Storbritannien är det den skotska regeringens önskemål om ökat självbestämmande som frestar på relationerna med London.
Listan kan bli längre. I dagens Europa – och inte bara där, se på Kurdistan – finns områden där befolkningen av historiska, språkliga eller kulturella skäl söker ökad makt över egen vardag. På senaste tiden har Linnea Hylén och Caspian Rehbinder på ledarplats berört detta ur olika vinklar (SN 9/10, 29/9). I lördags (SN 7/10) benade Opinionssidans fristående S-krönikör Ulf-Göran Widqvist i patriotismens och nationalismens positiva och negativa egenskaper.
Går det att bejaka regionala strävanden efter mer självbestämmande och ändå tro på gränsöverskridande samarbeten för breda gemensamma nyttor? Hur mycket tål EU? Eller måste allt bli som Brexit, ett nederlag?
När ett unionspussel får allt fler bitar blir det mer känsligt för destruktiva krafter. Likväl bör EU kunna hantera konstruktiv separatism i olika skepnader. I grunden handlar det om unionsgemenskapen ska vara följsam eller rigid? Det sistnämnda riskerar över tid bli passé. Det följsamma är att föredra, även om helheten riskerar bli svagare än delarna.
En dylik balansgång har de flesta fungerande demokratier att hantera; det är sunt med ett handlingsutrymme mellan decentraliserad och centraliserad makt. I Spanien fallerade dialogen. I Storbritannien är de fyra kungarikena fortfarande förenade – och det regionala självstyret har ökat. Samtidigt lämnar Storbritannien EU medan Skottland gärna vill vara kvar. I relationen Katalonien/Spanien är relationen till EU mindre kontroversiell än staten Spanien i sig – något som har långa historiska kopplingar, långt äldre än unionen. Fortsättningar följer.
Som demokratisk arena behöver EU ha en beredskap för hur fler pusselbitar, även inom medlemsstater, ska tillkomma som delar av gemenskapen och dess bärande friheter. Detta berör inte bara om separatism i västra Europa, utan även EU:s östra delar. Områden där språkliga och kulturella identiteter inte nödvändigtvis är strömlinjeformade efter statsgränser.
Att lägga all kraft på att ovanifrån banka in lydnadskultur i separatister lär knappast lösa något långsiktigt. Även om kungariket Sverige, exempelvis, är en frukt av just detta – hård centralstyrning och ofta våldsamt hänsynslösa tag mot regionala dissidenter. Men det var före demokratin. Dialoger och mjukare maktdelning bör i dag vara det primära svaret på separatism.
I en union som EU är det närmast givet att separatistiska tendenser över tid kommer att vara delar av unionens förändringsmönster. Ska de fyra friheterna stå starka är behöver strukturer och maktdelning stå pall för att en medlemsstat ibland kan bli två eller tvärtom. Till detta hör att sårbarheten behöver minska inför utomstående, eller antidemokratiska, krafters försök att söndra och därigenom härska. Det är en av unionssamarbetets långsiktiga ödesfrågor.