I påsktider sprids ibland roliga citat där personer fått svara på frågan om varför vi egentligen firar påsk, alla har uppenbarligen inte fått det rätt. I ett av Sveriges största barnprogram för några år sedan lärdes det ut att påsk firas ”för att vi ska ha det roligt tillsammans”. Inte mycket ansvar för att bevara kulturarvet där inte.
Påsken är precis som alla andra högtider en sammansättning av traditioner från olika religioner och tidsepoker, men vår påsk har de facto ett distinkt kristet arv. I den viktigaste av alla kristna högtider firar vi att Jesus från Nasaret som enligt läran var Guds son och en del av Gud genom treenigheten, blev människa i kött och blod och dog på korset för våra synder. När han uppstod på tredje dagen skapades en ny väg mellan Gud och mänskligheten genom hans offer. Påsken är både en högtid av sorg och stor glädje för alla världens kristna.
Kristendomens stora betydelse och nära samband med makten har gjort att västvärlden i dag har en något ambivalent inställning till dess arv. Kristendomen symboliserar för många i dag majoritet och privilegium och en maktfaktor. Det har kanske bidragit till att vi har svårt att se att bilden inte är fullt så enkel i stora delar av världen. I Mellanöstern, den plats på jorden där Jesus levde och dog och red in på sin åsna i Jerusalem under stilla veckan, förföljs nu kristna i så hög grad att frågan är om de kommer kunna finnas kvar i regionen om några decennier. I söndags, på palmsöndagen, firade kristna över hela världen en viktig dag i påskveckan. I Egypten var det just denna dag, på två sådana mässor som självmordsbombare attackerade två stora kyrkor i Egypten. I en av dem dog 17 personer, i den andra 27. Över hundra skadades.
Kristna förtycks allt mer systematiskt i delar av Mellanöstern i takt med att stater har destabiliserats och islamism vunnit mark. Bland annat i Egypten, Syrien och Irak har urgamla kristna församlingar utsatts för attentat och förföljelse. Assyrierna i länder som Turkiet, Libanon och Syrien har diskriminerats och mördats i över hundra år och en stor grupp lever i dag i Sverige efter att de i omgångar lämnat sina forna hemländer.
I väst kanske vi ibland uppfattar kristendomen som majoritetens religion, något vi förhåller oss neutralt skeptiska till. Stundtals oförmögna att förstå den stora inverkan den kristna läran och filosofin har haft på vår egen kultur. Vi betraktar ofta kristendom som en kuriosa som tillhör det förflutna, något som inte berör oss längre här i dag. Men kristendomen är också en levande tro för många människor runt om i världen, en identitet och en tillhörighet. Och det är en grupp som stundtals utsätts för svårt förtryck och förföljelse. Det måste världssamfundet bli bättre på att uppmärksamma och agera emot, ingen ska behöva fira sin påsk i sorg.
Hanna Marie Björklund