Inga nya religiösa friskolor ska få etablera sig. Det förslog Jan Björklund (L) med flera partitoppar i ett inlägg på DN Debatt i söndags. Till det ska inga möjligheter ges till nuvarande skolor att bredda elevunderlaget.
Det presenterades som ett integrationsförslag och för att förhindra ökad segregation. Enligt Skolverket skulle dock bara 66 skolor omfattas av kravet. Av dessa är 54 kristna, elva muslimska och en judisk. Om den senare, Hillelskolan, skriver Birgitta Ohlsson (L) i en replik (DN 12/9). "Hillelskolan är ett framgångsexempel på integration, tolerans och goda skolresultat". Det är också ett återkommande exempel. I de konfessionella friskolorna presterar eleverna bättre än elever i allmänhet. Det gäller givetvis inte alla skolor, men det är också poängen. Det finns bra och dåliga skolor oavsett huvudman.
Men det är lätt att rikta in kritiken mot religiösa friskolor efter den senaste tidens debatt om den muslimska friskolan Al-Azharskolan i Vällingby, som fick rätt från Skolinspektionen att separera flickor och pojkar under idrottslektionerna, och det redan från förskoleåldern. Många upplever det med rätta provocerande när barn separeras efter kön, och det borde göras en översyn av riktlinjerna om det får granskningsmyndigheten att landa i den bedömningen.
Enligt skollagen får inte religiösa friskolor bedriva konfessionell undervisning, utan måste uppfylla samma krav som ställs på andra skolor. Så egentligen handlar Liberalernas förslag om att förbjuda nya skolor med religiösa kringaktiviteter och inriktningar. Hillelskolan har som exempel inriktning mot hebreiska och judiska studier. Det går alltså inte att komma ifrån att toleransen gentemot religiösa friskolor också handlar om acceptans av minoritetsgrupper.
Vi ska givetvis ställa tydliga krav på skolor, och de som inte följer kraven ska inte få bedriva skolverksamhet. Undervisningen ska bedrivas på samma värdegrund och enligt samma läroplan, oavsett om skolan är kommunal, privat eller fristående med konfessionell inriktning.
Det kan mycket väl finnas skäl att se över riktlinjerna, men Björklunds kritik av de religiösa friskolorna är svepande. Visst finns det exempel på skolor med konfessionella inslag som isolerar barn från samhället. Det går alltid att hitta exempel på skolor som missköter sig, men det är inget skäl till att även hindra de skolor som sköter sig från att bedriva sin verksamhet.
Samtidigt är det ett märkligt fokus. Svensk elever presterar under OECD-snittet i PISA-mätningarna och resultatutvecklingen är den sämsta av alla länder i OECD. Då tar man strid mot skolor där eleverna är bland de bättre presterande. De konfessionella inslagen är redan marginaliserade och isolerade från undervisningen. Så ska det vara. Men föräldrars möjlighet att välja skola till sina barn och minoritetsskydd är också viktiga aspekter, som inte ska avfärdas med att ett fåtal skolor missköter sig.