Sverige är inte alltid bäst i klassen. Inte när det kommer till barns rättigheter i vilket fall, enligt Unicef, som länge kampanjat för att Sverige ska göra FN:s barnkonvention till lagstiftning. Att inte vara i framkant ger svenska politiker lätt kalla fötter. Sverige ska vara ett föregångsland, inte minst för att det är en viktig del av självbilden.
Statsminister Stefan Löfven (S) lovade att barnkonventionen skulle bli lag i samband med sin första regeringsförklaring, men arbetet började egentligen redan med alliansregeringen. Ministrarna Margot Wallström (S), Isabella Lövin (MP) och Åsa Regnér (S) lanserade utredningen med att det är viktigt för Sverige att "gå före" och "vara ett föredöme för andra länder" (SvD 19/10/2014). Mer frånvarande var dock själva sakfrågan, hur det skulle stärka barns rättigheter.
I våras kom utredningen och mycket klarare på den punkten har det inte blivit sedan dess. Att skriva in konventionstexten i lagboken är heller inte oproblematiskt. Fram tills mitten av oktober är utredningen ute på en remissrunda och kritiken har inte låtit vänta på sig. Justitieombudsmannen varnar i sitt svar för att rättstillämpningen kan bli godtycklig, eller i värsta fall direkt felaktig. Kammarrätten i Stockholm är tveksam till om barns rättigheter verkligen skulle stärkas och menar att det kan leda till "politisering av domstolarna" (SVT 6/10).
Till stor del beror det på att många av konventionens skrivningar är vagt formulerande och sprungna ur breda politiska kompromisser. Det innebär att ett stort ansvar över tolkning skulle läggas på myndigheter, och i förlängningen på domstolarna. Det öppnar för olika tolkningar mellan myndigheter i samma frågor, vilket kommer med konsekvensen att tillämpningen av lagarna framstår som oförutsägbar.
Över tid blir det domstolarnas roll att skapa praxis. Men hur domstolarna ska tolka ny lagstiftning brukar vanligtvis förklaras i lagarnas förarbeten. För barnkonventionen finns inga. Snarare än att förtydliga, riskerar det alltså leda till att osäkerheten om vad som gäller blir större när konventionen omsätts i lagtext.
Sedan Sverige ratificerade barnkonventionen 1990 har lagstiftningen successivt anpassats till konventionens bestämmelser. Precis som vi brukar förhålla oss till konventioner. Utöver symboliska segrar är det svårt att se varför vi skulle lämna det förhållningssättet. För till stor del handlar det just om det symboliska av att föra in konventionen i lag. Det är därför fokus hamnar vid att Sverige ska ligga i framkant och vara ett föregångsland för andra att inspireras av. I sig är det väl ingen dålig ambition, men själva sakfrågan om att stärka barns rättigheter tycks märkbart frånvarande. Kanske för att det helt enkelt får förslaget att framstå som en mindre självklar idé.