Praxis är dödförklarad, länge leve praxis. Voteringarna om talmansposterna efter valet 2018 gör att rådande praxis verkar vara något så enkelt som att kandidaten med störst stöd vinner. Tekniskt sett kan starkaste koalition alltså lägga beslag på samtliga talmansposter. Även om principen en talman per parti inte har utmanats, än så länge.
Att Allianspartierna och Socialdemokraterna är oense om på vilken grund talmannen ska tillsättas från, det är allt annat än nytt. Den oenigheten blev i och med gårdagens voteringar ännu större.
Principtvisten kan spåras tillbaka till när den första icke-socialdemokratiska regeringen under efterkrigstiden. Trepartialliansen som tillträdde 1976 lät trots det Socialdemokraternas talmanskandidat få uppdraget. Inte förrän Ingegerd Troedsson (M) efter valet 1991 valdes till talman bröts den ordningen.
S anser att största parti ska ha posten, en följd av att partiet har varit störst i alla val under de senaste hundra åren. Alliansen har talat om största block eller att möjlig regeringsbildare bör väga tyngst.
2010 nominerade S en talmanskandidat trots att de rödgröna var mindre än Alliansen – och förlorade. 2018 gjorde Alliansen samma sak – och vann.
Valet av andre vice talman bröt efter voteringar en lång svit, eftersom det tredje största partiet inte fick den posten. SD hade där åternominerat Björn Söder, vars tidigare uttalanden om samer och judar har gjort honom olämplig. Vänsterpartiet – femte största parti - nominerade Lotta Johnsson Fornarve som motkandidat. Som politiker har Johnsson Fornarve inte diskvalificerat sig på det sätt som Söder har – även om det finns goda skäl att känna stor tveksamhet inför båda partierna sett till historia, säkerhetspolitik med mera. Blankrösten som Alliansen lanserade som sin linje var ett sätt att slippa välja. S hade kunnat följa samma ordning, men valde att aktivt stödja V.
Utfallet av talmansvalet kan ses som en fingervisning om vilket parti som får första chans på regeringsbildning i ett oklart läge. SD använde aktivt sin vågmästarroll till att stötta den moderata talmanskandidaten Andreas Norlén, som i övrigt är väl kvalificerad för uppdraget. Detta var också en nick till Moderatledaren Ulf Kristersson. Inte till Alliansen, utan till Moderaterna och Kristersson. Skillnaden är viktig att notera.
SD vill ha en M-ledd regering och vill, utifrån det vi har hört hittills, helst att varken Centerpartiet eller Liberalerna ska ingå i den. Dessutom sade SD-ledaren Jimmie Åkesson tydligt i veckan före valet att hans parti skulle se till att regeringen Löfven skulle röstas bort. Den voteringen sker i dag, tisdag.
Det är allt annat än givet att en Alliansregering därefter kan tillträda. Om inte SD väljer att släppa fram den. Inte heller lär Socialdemokraterna kunna forma en rödgrön regering som klarar en riksdagsvotering. Om inte SD väljer att släppa fram den. Där står vi i nuläget.