I går onsdag lanserades höstbudgeten. Det blir den rödgröna regeringens sista möjlighet att fläska på ordentligt innan valrörelsen och det utgör avrundningen på en stagnerad och rörig mandatperiod. Generellt har denna regering bedrivit en ganska strikt finanspolitik, vilket inte har varit helt frivilligt. På grund av det osäkra parlamentariska läget har man inte kunnat gå fram med stora förändringar eftersom de har riskerat att röstas ner.
Just nu går det onekligen bra för Sverige. Det är delvis vår egen förtjänst, tack vare ett näringsliv som växer, men delvis även tack vare att det går bra i resten av världen, eftersom vi är en så liten ekonomi. Detta gör att regeringen kunnat hämta in rejält med skatt från medborgarna och nu säger sig ha ett överskott på 40 miljarder som kan spenderas, eftersom denna regering alltid kommer tycka det är en bättre lösning än att sänka skatter brett.
Dessa 40 miljarder ska nu delas ut i en rad satsningar. De kommer både i form av ökade bidrag, som 200 kronor mer i månaden i barnbidrag och studiebidrag för gymnasieungdomar. Även stora delar av välfärden får mer utdelning. Det kommer dock även i from av sänkt skatt, en intressant satsning från en rödgrön regering, men bara till pensionärer. Det är ändå något att de rödgröna i alla fall delvis erkänner att sänka skatter är ett verktyg för högre välstånd.
Det finns stora problem med de stora utgiftshöjningarna. Att dra tillbaka barnbidrag och höja skatter är djupt impopulärt, således är det förmodligen något som nästa regering inte kan göra, även om den skulle vilja. Därmed har vi nu höjt statens utgifter tämligen permanent. Det blir ett stort problem när konjunkturen väl går nedåt igen och det blir mindre pengar i statskassan.
Allvarligaste problemet med denna budget, och generellt hela denna mandatperiod, är att vi inte har sett en enda större strukturförändring för att stärka landets långsiktiga konkurrenskraft. Vi har stora strukturella problem i form av en tudelad arbetsmarknad där de svagaste inte kommer in, med hög belåning och en dysfunktionell bostadsmarknad, en underdimensionerad infrastruktur och en välfärd som vi inte vet hur vi ska kunna finansiera i framtiden. Inget av detta har regeringen valt att ta itu med, trots att det är enklare att göra i goda tider.
Kritiken mot gårdagens budget kommer fokusera på valfläsk och höjda utgifter. Det är rätt och riktigt, men minst lika problematiskt är avsaknaden av reformer, som inte ens nödvändigtvis behöver ha med kostnader att göra. Det kommer bli ett hårt uppvaknande den dag vi väl står inför en lågkonjunktur och med ryggen mot väggen måste börja göra förändringar.
Hanna Marie Björklund