I politiken lönar det sig ofta att hellre berätta något som man vill göra, än att granskas för det man har gjort. Socialdemokraternas utspel om vården i måndags är ett klockrent exempel på detta. Stefan Löfven åkte på utflykt från Rosenbad och lovade att anställa stora mängder personal i de verksamheter som styrs av lokalt valda landstingspolitiker och finansieras av landstingsskatten. Mycket vinklas mot detta och annat faller, bekvämt nog, ur synfältet.
Att politiker lovar att massanställa är ingalunda unikt för vården, samma fenomen finns inom exempelvis polisen. Problemet är att det för poliser såväl som specifik vårdpersonal krävs lika specifik kompetens och utbildning samt att det saknas sökande.
Löften är lätta, verksamheter krångliga. I Landstinget Sörmland är bland annat bristen på specialistsköterskor mycket stor, flera andra landsting har samma svårigheter. Här har Centern exempelvis ett förslag på tydliga stimulansåtgärder för att göra det mer attraktivt att vidareutbilda sig, men det löser ingalunda allt. Det krävs även en vettigare lönekarriär och en mer konstruktivt laddad arbetsmiljö, särskilt i landstingens egna verksamheter. Minns vårdupproren.
Skattemedel kan användas från statens sida att stimulera kompetensutveckling, rekrytering och karriärmöjligheter inom vårdsektorn. Pengar kan hämtas exempelvis Arbetsförmedlingens ramar.
Ett solklart strategiskt felgrepp som regeringen har gjort är att den avskaffade den så kallade kömiljarden, Alliansregeringens framgångsrika grepp för att få ned väntetiderna. S+MP-regeringens beslut fick given effekt: Fler har fått vänta längre – på den vård som de snabbt och effektivt borde få i ett högskatteland som Sverige.
Ett annat väsentligt område i vårdens utmaningar är psykvården. Staten bör visa särskilt intresse för detta. Psykisk ohälsa utgör cirka 46 procent av alla pågående sjukskrivningar i Sverige och ökade med 129 procent från juni 2011 till halvårsskiftet 2017, enligt Försäkringskassan. En faktor, vilket exempelvis fackliga röster har lyft fram, är skadlig stress i arbetslivet. Arbetet för att forma goda arbetsmiljöer är aldrig färdigt, men psykisk ohälsa har även andra bottnar. Rehabilitering och vård till den som redan har drabbats behöver också stärkas. Barn- och ungdomspsykiatrin är en fråga för sig: Att barn eller unga ofta får vänta över 30 dagar på en första bedömning, är inget annat än ett samhällsproblem. Fler måste få möta rätt kompetens tidigare.
Lägg dessutom till att vi under några år gett skydd åt tusentals människor som har tvingats fly från krig, undan terrorsekter som IS och den syriska regimens bombmattor mot civilbefolkning. Om ett antal av dessa människor kommer att behöva behandling av posttraumatiska problem kan ingen stå förvånad. Hellre förberedd.
Vården förtjänar ett brett politiskt fokus ett valår som detta, men tro inte att svaren är så simpla att de grovt kan siffersättas på ett plakat.