Känslor har tagit en allt större plats i samtal och debatter om politik. “Det har skett en förskjutning som är intressant att fundera kring. Kunskap och basfakta är lika mycket värda som någons känsla. Vi lever i känslans tidsperiod där det man känner är rätt.”, säger Heléne Lööw, docent i historia. Att känslor tagit en så pass stor roll i den politiska debatten är i sig ett problem. "När det politiska blir personligt går känslorna igång och då blir vi dåliga på att ta det lugnt och forma våra övertygelser på basis av den evidens som finns", säger filosofen Åsa Wikforss i Sveriges Radios program Vetandets Värld (5 juni).
Att känslor idag på ett felaktigt sätt tar för stor plats i den politiska debatten betyder inte att målet är att vi ska bli känslolösa robotar. Vi är människor och vi har känslor, det är inget vi bör försöka förändra. Det är svårt och kanske omöjligt att ha värderingar och reagera på problem om vi vore helt känslolösa. Fakta kan säga oss att det finns många människor på flykt och att det finns miljöproblem, men att detta är något dåligt som bör lösas är väldigt svårt att komma fram till genom att enbart använda fakta. Det är i grunden en fråga om värderingar och känslor. Så länge frågan handlar om mål för politiken, och prioriteringar mellan olika mål, så är känslor inte ett problem, utan snarare nödvändigt. Det stora problemet uppstår när känslor blandas in i frågan om fakta. Är flyktinginvandring bra eller dåligt för ekonomin och är ekologiskt bra för miljön? Detta är i grunden faktafrågor. Oavsett om våra värderingar säger att allt annat än fri invandring är omoraliskt eller att ett land har moralisk rätt att stänga sina gränser så borde vi inte behöva bråka om fakta om migration. Diskussioner om fakta kring exempelvis invandring blir ofta känsloladdade, vilket är olyckligt. Om ett faktapåstående är korrekt så är det korrekt oberoende av vad vi känner eller tycker i frågan. Däremot kan man komma fram till helt olika slutsatser utifrån samma fakta, beroende på politiska mål och värderingar. Bråka om dem istället, men låt faktan vara ifred från känslorna.
Den som ska ta ställning till frågan om vilken politik som är bäst att för att uppnå ett visst mål kan pröva att ta på sig rollen som domare i en rättegång. En domare ska väga fakta för och emot och bör inte låta känslor eller grupplojalitet fälla avgörandet. Detta förhållningssätt är visserligen svårare inom politiken. Den som tar ställning i en politisk fråga kan inte alltid stå utanför frågan, eftersom personen i fråga eller närstående kan komma att påverkas av politiken. Men även om domarperspektivet inte alltid är fullt möjligt i politiska frågor, så är det eftersträvansvärt att närma sig det. Ju mer vi kan skilja på fakta och känslor desto bättre.
Elias Rosell