Politiken är ingalunda fredad från sexuella övergrepp, ofredanden och trakasserier. De lokala politiker som uttalar sig i måndagens SN (20/11) om #imaktenskorridorer bekräftar den både sorgliga och upprörande bilden. Precis som film- och scenkonsten, juridiken, medierna, facken och ett otal andra samhällsområden har politikens breda sfär problem, där dylika övergrepp tystas ned och smusslas med.
Tystnad får ofta råda om det skadar personer med makt eller att verksamhetens anseende tar skada. Allt för ofta har det varit så att offret uppmanats eller övertygats om att inte ställa till med stök eller skandal. Den enskildas lidande eller utsatthet har blivit collateral damage, underordnade skador. En mätare på tystnadskulturens styrka är att se hur många ur partileden som instinktivt avfärdar eller till och med smutskastar offret.
Därför är det välkommet, hur sent det än må uppfattas som, att flera partiledningar har tagit krafttag för att hantera de fall som nu har kommit i dagen. Centerledaren Annie Lööf skriver i en kommentar: ”Som partiledare skäms jag över att det finns kvinnor även inom C som har blivit utsatta av andra medarbetare och medlemmar”. Moderaterna och Liberalerna utreder också egna fall. Fler partier har att reagera.
Det är angeläget att #metoo-kampanjen och dess avknoppningar som #tystnadtagning, #imaktenskorridorer eller #medvilkenrätt tar oss in i en ny tid. Där osunda och ojämställda maktstrukturer lättare dras fram i ljuset. Där förövare – män eller kvinnor - som utnyttjar sin makt eller sitt nätverk för att begå övergrepp eller trakasserier, inte kan komma undan. Det måste vara slut på att andra sopar upp spåren.
Nog för att det alltid finns en risk i maktsfärer att även anklagelser används i destruktiva syften, men att blunda eller låta bli att ta i frågorna är etter värre. Här finns ett organisationsansvar inom politik såväl som arbetsliv, oavsett om partiets, teaterns, advokatbyråns eller det börsnoterade företagets anseende skakas. Det måste komma till ett pris också för andra i maktposition att verka för att få offer att hålla tyst utåt eller låta förövare komma undan.
För partipolitikens del är uppdraget glasklart: Vällovliga ord räcker inte. Red ut de anklagelser som kommer i dagen – och ägna minst lika mycket kraft åt att säkra en organisation där framtida övergrepp förebyggs och motverkas. Tveka inte att tala om vad som görs. Ansvarskännande för partiet ska vara att göra rätt, inte att skyddet av partiets yta alltid är rätt.
Ansvarskännande riksdagspartier behöver på bred front motverka sexuella trakasserier, tystnadskultur och andra krav på underkastelse. Det är inte bara fråga om anständighet och jämställdhet. Det är en överlevnadsfaktor för partierna som vi känner dem. Makten och dess hantering är ett laddat ämne, men visa att övergrepp och trakasserier beivras lika hårt – oavsett vem som utför detta.