2019 var det 30 år sedan Berlinmurens fall och kommunismens kollaps. För liberaler gav jubiléet upphov till bitterljuv nostalgi.
1989 var för liberaler vad 1968 var för vänstern. Ett år när nya drömmar väcktes, nya möjligheter öppnade upp sig och gamla gränser sprängdes. 30-årsjubiléet av märkesåret 1989 var en påminnelse om att det inte är så länge sedan gränsstaket, tullar och auktoritära styren avskaffades.
I dag är dessa tillbaka på bred front. Sedan Berlinmuren föll har antalet gränsmurar och stängsel ökat från 15 till drygt 70. Mängden handelshinder har vuxit kraftigt sedan finanskrisen 2008-2009. Enligt forskningsinstitutet Freedom House har den politiska friheten i världen dessutom minskat – 13 år i rad.
I Sverige har liberaler gått vilse när den ideologiska kartan inte överensstämmer med den politiska terrängen. Omfattande migration, gängkriminalitet och valfrihetsreformer som inte har levt upp till sina löften har fått effekten att liberaler ofta stämplas som ”naiva”. I dagsläget samlar missnöjespartiet Sverigedemokraterna ungefär dubbelt så stort väljarstöd som de två liberala partierna Centerpartiet och Liberalerna.
Det är dock inget fel på liberalismens bärande idé. Att människor ska bestämma så mycket som möjligt över sina liv, fria från tvång och våld, är lika gångbart nu som för 30 år sedan. Problemet är att alltför många liberaler slog sig till ro och slutade söka efter nya ofriheter att bekämpa. ”Liberalismen besegrades inte i strid, den somnade framför tv:n med handen i chipspåsen”, som skribenten Mattias Svensson uttryckt det (Corren 17/9-2018).
Att inte ifrågasätta det rådande läget är inte bara ett svek mot liberalismens historiska framåtanda. Det går också emot den allmänna uppfattningen om vad politik borde handla om. Statsvetaren Peter Santesson menar (Axess 8/2019) att det finns en attityd som förenar en överväldigande majoritet av alla svenskar: Politiker ska alltid försöka göra samhället bättre, inte bara låta det vara som det är. Politik är med Santessons ord en evig renovering, som den där sommarstugan som aldrig riktigt blir klar.
Dagens ofriheter är inte de som fick liberaler att driva på för valfrihet inom välfärden, en skattereform och ett svenskt EU-medlemskap, men de är inte mindre viktiga för det. Det är ovärdigt ett fritt samhälle att kriminella gäng tillåts sätta skräck i vissa bostadsområden. Det är orättvist att människor stängs ute från arbets- och studiemöjligheter på grund av en dysfunktionell bostadsmarknad. Det är orimligt att lärare och sjukvårdspersonal tyngs av överdrivet stora dokumentations- och administrationsbördor. Det finns alltid samhälleliga problem som behöver liberala svar, möta ett mer kraftfullt engagemang.
Liberaler måste sluta sörja den tid som flytt, äran av tidigare segrar och i stället ta tag i samtidens ofriheter. Även om gamla käpphästar inte står högst upp på den politiska dagordningen finns det ändå gott om frihetsinskränkningar som människor möter i sin vardag. För liberaler som vill snickra på reformer finns det gott om renoveringsprojekt att ta sig an.