Ett partis relevans bygger på försvaret av de egna värdena, sakpolitiken och det strategiska arbetet för att få ett brett genomslag. Liberalernas positionsmarkering - ja till M, nej till S, är ett försök till skademinimering. Tesen är att en osäkerhet om vilken statsminister som L ska stödja skrämmer bort liberala väljare. 

Det gröna, liberala Centerpartiet säger bestämt nej till att ha med Sverigedemokraterna att göra – av värderingsgrundade skäl. Partiet Liberalerna säger i stället nej till Socialdemokraterna – av maktpolitiska. Det ena gör det svårt för C att återförenas med vännerna inom Alliansen och påstås vara vänster. Det andra riskerar att göra L till en underavdelning i en SD-vänlig konservativ kärna av moderater och kristdemokrater. 

Det politiska maktspelet – vilka samarbetar med vilka – har länge dominerat i mediebevakningen. Det är där den politiska laddningen söks. När Stefan Löfven hostar görs det till Annie Lööfs främsta problem. När Jimmie Åkesson harklar sig ekar det i Ulf Kristerssons arbetsrum.

Varje liberalt parti väljer sin väg för att göra största möjliga avtryck politiskt. De skilda vägvalen försvårar för C och L att agera gemensamt för liberala värden i kampen mot de antiliberala. Vare sig de senare är en främlingsfientlig nationalism eller antikapitalistisk socialism. 

På sistone har Liberalerna försökt att ta större utrymme i politiken mot gängkriminaliteten. Gårdagens särpräglande utspel i DN (24/8) – att föräldrar som låter sina barn gömma vapen i hemmet ska kunna vräkas, låter handfast och hårt. Men om det ska fungera utan att straffa andra minderåriga barn, syskon, med hemlöshet, då innebär det nya, mycket stora krav på socialtjänstens kraft och bostadspolitikens utrymme. Att nöta ned strukturer för gängkriminalitet kräver många samverkande åtgärder. Det enbart välvilliga eller ”mjuka” räcker inte, även om vi så skulle önska. Men valet av hårdare tag får inte leda till att oskyldiga trycks ned eller knuffas ut i ett ännu svårare utanförskap. 

Gissningsvis kommer Liberalerna också att komma med fler skolpolitiska krav. Ska varje ung människa få en god chans att göra det bästa av vuxenlivet, oavsett hemmiljö, då behöver mer göras också i skolan. Det är ett politikområde där L borde ha någon form av sällskap med C. Den C-märkta skolpolitiken behöver vässas.

För Liberalerna under Nyamko Sabunis ledarskap är läget kritiskt. Det stora fotbytet, att kyssa januariavtalet adjö, har inte betalat sig i opinionen. Det betyder inte att det är omöjligt att klara sig kvar i riksdagen, men det kräver en smart valårsstrategi – och en rejäl portion tur.