Ingen avundas partiet Liberalernas nuvarande situation. Det är en bra bit upp till fyraprocentsspärren. Mindre än ett år till val. Partiet har dragits isär internt av det som följer när nutida liberaler har förhålla sig till Sverigedemokraterna, ett parti som är allt annat än liberalt. Situationen dominerar allt som L försöker få på plats inför nästa års val och på helgens landsmöte i Linköping.
Opinionsmätningarna är usla, avståndet till riksdagsspärren fortfarande stort. Även om en mätning nyligen pekade på 4.0 procent exakt. Snittet är 2,9.
Partiledaren Nyamko Sabunis sida vann sin första interna strid, att säga nej till nya avtal med Socialdemokraterna och peka ut Moderaternas partiledare som statsministerkandidat. Det kan visa sig vara en pyrrhus-seger, där vinnaren förlorade så mycket att det blev en motgång ändå. En sådan seger till och jag är förlorad, som Pyrrhus, kungen av grekiska Eprius, sägs ha yttrat efter segern mot romarna i slaget vid Ascylum år 279 före Kristus.
Med nya partiledaren försvann engagemanget för företrädaren Jan Björklunds januariavtal. Det dokument som fick Stefan Löfvens socialdemokratiska och miljöpartistiska regering att driva igenom liberala reformer. Avtalet uppfylldes bara i delar, men gav ändå resultat att visa upp inför L-väljarna.
När Vänsterpartiet så sänkte regeringen Löfven i somras, med stöd av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, då fick Sabuni utrymmet att se januariavtalet som skrotat. Någon ny lösning kunde inte komma på tal. Kalla det ett tydligt kliv åt höger.
Själva mottagandet hos Moderaterna och Kristdemokraterna blev lite småljummet. När de två tidigare Allianskollegorna nyss gjorde upp om motförslaget till regeringens höstbudget, då prioriterades Sverigedemokraterna och Liberalerna fick ställa sig utanför. Inför landsmötet kom också Nyamko Sabuni med budskapet att partiet inte kommer att släppa fram en regering där SD ingår. Kalla det en glidning åt vänster, om än i snårig terräng.
L sitter i kläm och tvingas ned i obekvämt spagat, på samma gång. Dels letar L efter en sakfråga som kan ge positivt väljarflöde, dels söker partiet ett fotfäste för hur Liberalerna ska förhålla sig till en konservativ regering, en som gör upp om de stora frågorna med Sverigedemokraterna, eller helt enkelt tar in SD i regeringen. Kanske kan Liberalerna hitta en ny sakpolitisk spets på skolområdet, det har gett väljarstöd tidigare. Problemet är förstås att varje nytt ställningstagande kommer att ställas inför följdfrågan om det är något som M, KD och SD kan bejaka eller vägrar ta i.
Handlingsutrymmet hade varit något större om partiet hade valt att stå kvar närmare Centerpartiets och Annie Lööfs position, att kunna göra upp med både Moderaterna och Socialdemokraterna. Mitten i svensk politik hade med det varit något starkare, men inte heller detta hade garanterat undanröjt partiets krisläge. Liberalernas hopp om stödröster 2022 hänger i dag på moderata väljare.