Partiet har genom decennierna ändrat sitt namn från Folkpartiet fram till och med 1990 då de fick namnet Folkpartiet liberalerna. Sedan 2015 tituleras partiet som enbart Liberalerna. Det senaste namnbytet som lade Folkpartibenämningen bakom sig var en del av partiets förnyelseprocess, men frågan är om inte den processen fortfarande är pågående.
Liberalerna har sedan namn- och partiledarbytet från Jan Björklund till Nyamko Sabuni stött på en hel del trubbel, både internt och externt. Den förnyelseprocess som utlöstes innan Björklund avgick har till mångt och mycket fortsatt än idag. Interna stridigheter har avlöst varandra, särskilt under partiledarstriden där högerliberalen Sabuni mötte vänsterliberalen Erik Ullenhag. Två partiledare från olika läger med olika syn på vad partiets roll är och ska vara i svensk politik.
Sabuni kom segrande ut ur partiledarstriden, men inbördeskriget inom L är knappast över. Den andra frågan som gäckat partimedlemmar och utomstående är Liberalernas vägval i regeringsfrågan. Sabuni var under partiledarkampanjandet tydlig med att hon med sin högerinriktning skulle "garantera" att L stannar kvar i riksdagen efter nästa val (DN, 3/5-19). Hon sa då att hon vill styra med en Alliansregering som skulle sluta blockera Sverigedemokraterna i riksdagen.
Att ta stöd från SD var och är fortfarande den största frågan som engagerar partiet. Liberala ungdomsförbundet (LUF) hotade senast i juni sitt moderparti med att inte kampanja i valet om inte L lovar att hålla SD utanför. I en uppmärksammad debattartikel i Expressen skrev LUF (29/6) att L måste måla upp röda linjer mot SD, annars kommer ungdomsförbundet inte ställa sig bakom partiet i valrörelsen. Det är en knivskarp kritik mot partiledningen, men främst mot partiledaren Sabuni som med stor sannolikhet inte kommer överge sin egen högerstrategi.
Kritiken mot Sabunis SD-linje kommer inte olägligt. I Sifos senaste opinionsmätning (18/6) fick Liberalerna ett riktigt bottennapp - 2,3 procent. Den nya högerlinjen som skulle vara partiets garant för att stanna kvar i riksdagen ter sig alltmer avlägsen ett drygt år innan valet. Krisinsikten har funnits en längre stund, men om inte något drastiskt sker inom kort är det frågan om partiet ens kommer kunna samlas för att bedriva den livsnödvändiga valkampanjen.
För utomstående kan Liberalernas inre liv tyckas vara kantat av konflikter. Det är onekligen tyvärr en stor skopa sanning i den spaningen. Bristen på enighet och sammanhållning är måhända det verkliga problemet för Liberalerna som parti. Oavsett vilken linje som L hade valt i fråga om partiledare, regering eller namnbytet för den delen, skulle beslutet troligen följas av en inre strid inför allmän beskådan.
De konflikter som andra partier väljer att sköta internt väljer Liberalernas medlemmar att föra på kvällspressens debattsidor. Transparensen in i partiet är hög, men när blodiga konflikter nästan alltid sker i media är risken stor att det skadar hela partiet, oavsett vilken partilinje som vinner i slutändan. För väljarna är ett konfliktfyllt parti ett osäkert alternativ att rösta på i valet. Det gäller att L nu bestämmer sig i tid och att medlemmarna sluter upp bakom partiledningen om partiet ska kunna fira fler födelsedagar.