Sveriges utrikesminister Ann Linde är på besök i Israel. Det är på tiden. Den svenska hållningen som i princip har gått ut på ständig konfrontation, åtminstone under S-märkta regeringar, är förhoppningsvis historia. 

Det är inte rimligt att Sverige, en demokrati, aktivt gör sig till nyanslös motkraft till Israel, också en demokrati. För att i nästa stund agera undflyende och överslätande inför den palestinska myndigheten eller – etter värre än så – även det terrorstämplade Hamas, som kontrollerar Gaza-området. Detta har länge varit ett problem – och tydligast var det under Lindes företrädare Margot Wallström. 

Israel har till slut fått en ny regering, en ytterst brokig samling som såg till att den konfrontative Likud-ledaren Benjamin Netanyahu äntligen fick lämna makten. Det är läge att öppna igensmällda dörrar. Det är vettigt att Sverige och Israel nu talar öppet om värdet av dialog och umgänge. 

Det betyder inte att två demokratier måste vara överens om allt, tvärtom. Sverige behöver dock föra en utrikespolitik i Mellanöstern som inte utgår från att Israel är skurk i allt. Ett mer kritiskt förhållningssätt till korruptionen och den skriande bristen på demokratiska ambitioner inom de palestinska styrena är ett måste. Inte minst eftersom Sverige har lovat närmare 3,4 miljarder kronor i bistånd mellan 2020 och 2024 till de palestinska områdena.

Israels president Isaac Herzog skriver officiellt på Twitter att han är glad över att få återstarta en högnivå-dialog mellan Israel och Sverige, med målet att alltid kunna prata ”rakt” med varandra. Linde kallar det ”en ny början”. Det är ett tonläge och en attityd som länge har saknats. Men det vill till att detta syns tydligt även i bredare internationella sammanhang, i FN:s olika organ till att börja med.