I onsdags hade PRO Brandkärr bjudit in mig till ett samtal om deras del av staden. Anslaget var att även om det finns problem i Brandkärr, så är det ett fel att måla allt i svart.
I en tid där ytterlighet så ofta ställs mot ytterlighet, är det givande att få diskutera nyanser. Detta behöver vi mer av. Jag fick möta en grupp pensionärer som verkligen tycker om sin stadsdel. Flera av dem flyttade hit i slutet av 1960-talet.
Brandkärr har varit stökigt förr. Precis som det också har varit lugnt och trevligt.
Det är så lätt att sätta en stämpel på en plats, men betydligt svårare att gnugga bort den. I Nyköpings kommun har just Brandkärr kommit att bli stadsdelen som förknippas med utanförskap och integrationsproblem, med stök, bråk och kriminalitet. Det får inte fortsätta så.
Tolka nu inte beskrivningen av det här samtalet som att det råder ett evigt solsken över Brandkärrsområdet.
Vi pratade om bilbränder. Det är ju inte bara en allmän förstörelselusta, utan ofta kopplat till försäkringsbedrägerier. Diskussionen runt bordet kom även att handla om möjliga förövare. Den som tänder eld på en bil behöver förstås inte vara boende i området. För den som försöker bluffa ett försäkringsbolag kan det vara en fördel att den som tänder eld på fordonet inte är lätt att känna igen. Brinnande bilar skadar även helheter – i allt från trygghet och ordning till försäkringspremier och bostadsvärden. Stoppa bränderna så mår Brandkärr bättre.
När en samling unga ställer till med bråk, vilket området onekligen har haft stora problem med, då blir det lätt fullt blås i sociala medier. Dessa fylls av tvärsäkra analyser om hur alla föräldrar i Brandkärr är slappa och ointresserade av sina barn. Nyansfritt och bekvämt att döma på avstånd, kanske även casha in lite swish på köpet.
Samtidigt: utan tydliga krav på föräldrars ansvarstagande blir det närmast omöjligt att hantera problem där minderåriga ingår. Det gäller att se och agera bortom tjafset.
Hos PRO Brandkärr finns en någorlunda samsyn om att situationen har blivit bättre på sistone. Polisen och kommunen, inte minst insatserna av ungdomsledare för trygghet, har fått ett grepp om och i närmiljön. Bättre är nu inte samma sak som färdigt, men det är steg i rätt riktning.
Där polisen samspelar väl med socialtjänsten, med skolan, hälso- och sjukvården och bostadsföretagen växer förändringskraften. Men det krävs även ett rejält lokalt engagemang, från enskilda såväl som föreningsliv. Brandkärrsdagar och gemensamma städinsatser är olika verktyg för att lyfta fram sådant som är bra.
Sverige har en lång tradition av ett föreningsliv där den egna tids- och arbetsinsatsen bidrar till nytta för fler. Det tål att vårdas.
I dag handlar det om Brandkärr. I morgon kanske om någon annan del av kommunen. Det är, förklarade PRO-medlemmarna för mig, inte många decennier sedan som lokaltidningarnas rubriker handlade om hur Stenkullaungdomar drog till Brandkärr och ställde till problem. Detta ursäktar inget av dagens bekymmer, men påminner om att inget är hugget i sten.
Morgondagens Brandkärr formas främst av sina invånare. Närområdet kommer att påverkas av de nya bostadsrätts- och hyreslägenheterna i området Marieberg, liksom de växande villamiljöerna i Stenbro på andra sidan järnvägen. Nya grannar, nya möjligheter. Tänk om de forna miljonprogrammen kan bli något helt annat?