En LO-bas kan inte heller ha varit islamist, kommunist eller fascist, utan att ha berättat om sitt avhopp. Ny ordförande blev Johan Lindholm från Byggnads.
Över nästan en natt blev Pim van Dorpel från Nyköping ett känt namn i Sverige. Han föreslogs till att bli ny ordförande för LO, den i arbetslivet så mäktiga Landsorganisationen, efter Susanna Gideonsson. Den vice ordföranden i hotell- och restaurangfacket skulle leda en föryngring i ledarskapet, tillsammans med Louise Olsson från facket Elektrikerna.
Det blev inte så.
Han hoppade av före kongressen, och hamnade i en fullt rimlig storm om sitt förflutna i skinhead- och nazistkretsar under tonåren. Det som han inte hade berättat om.
”Jag var med på fester där det spelades vitmakt-musik. Jag blev fullproppad med gift och hat. Jag vet också att jag var på en Ultima Thule-konsert i Nyköping”, säger han till tidningen Arbetet.
Pim van Dorpel såg sig inte som nazist, men det var i de kretsarna han hängde, 14 år gammal och varken vuxen eller mogen. Men det satte krokben för karriären decennier senare. Hotell- och restaurangfackets ordförande Malin Ackholt säger att organisationen nu ser över hans roll som vice ordförande.
Här finns en given sensmoral, man behöver inte vara spetsutbildad samhällsanalytiker för att se den. Dölj inte sådant som kan påverka andras förtroende. Den som ska utöva makt, måste vara öppen med sina allvarliga felsteg tidigare i livet. Om dessa avslöjas av andra är man körd.
Det är just därför alla nya ministrar avkrävs på svar om lik i lasten – allt från ekonomisk vandel och tidigare domar, till fortkörningar och hashjointar. Pim van Dorpel borde förstås ha berättat allt för sin valberedning.
Men. Här finns en sak till. Det förflutna kom ikapp och slog honom till backen. De flesta förstår nog vilket helvete som uppstår i den stunden. Mörkret som Pim van Dorpel hade vänt ryggen, dök upp på nytt.
Ska den som är fjorton år och hamnar i helt fel kretsar därmed vara diskvalificerad för resten av livet? Svaret är förstås nej. Det borde vara viktigt hur vi väljer att leva vårt liv därefter. Varje dag som har gått sedan beslutet att lämna extremismen.
Just därför är det viktigt att LO inte nu fryser ut honom. Att se människan i detta är ett måste, en värdering.
Enligt Pim van Dorpels egen berättelse var det en konfirmationspräst som fick honom att lämna det antidemokratiska, det våldsförhärligande bakom sig. Den prästen gjorde en stor gärning, samtalen som får någon att tänka om och vilja göra bättre. Fler behöver den hjälpen, i varje generation. Ge fler mod att lämna. Människor som gör upp med sitt förflutna kan också ge andra ett hopp om att vända hatet ryggen.
Den som lämnar mörkret och ärligen tvår sina händer, behöver möta förlåtelse och omtanke. Det gäller även LO-facken och Pim van Dorpel.