Den tyske rikskanslern Otto von Bismarck tillskrivs ofta – felaktigt – citatet: ”Lagar är som korvar: man bör inte vara på plats när de tillverkas.” Poängen är att politik sällan är särskilt idealistisk. När politiker säger att de står fria från särintressen gör man som väljare klokt i att dra öronen åt sig.
I sitt Almedalstal förra året sade Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni att partiet skulle föra en ”klimatpolitik utan särintressen”. Under Liberalernas dag i Visby föreslog hon en kommission för att elektrifiera fler motorvägar. I dag är elektrifieringskommissionen en del av samarbetet mellan januaripartierna.
Svenska Dagbladets politiska reporter Annie Reuterskiöld visar i en ny granskning att förslaget arbetades fram av Johan Jakobsson, som var partisekreterare under Lars Leijonborgs tid som partiledare. Jakobsson arbetade vid tillfället för en rådgivningsbyrå som haft lastbilstillverkaren Scania, som jobbar med elektrifiering av transporter, som kund.
Kopplingen mellan Scania och Liberalernas förslag är indirekt, men Reuterskiölds artiklar sätter fingret på hur lobbyismen spelar en allt mer framträdande roll i svensk politik. Enligt en undersökning från 2009 gjord av Tommy Möller, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet, blev tre av fyra riksdagsledamöter kontaktade av lobbyister minst en gång i veckan. Den andelen är sannolikt inte mindre i dag.
Lobbyism skiljer sig från den korporatism som länge präglade svensk politik. I det korporatistiska systemet valde staten ut vissa organiserade intressen, till exempel centrala fackliga organisationer som LO, och gav dem inflytande över deras hjärtefrågor.
I takt med att dessa organisationer gradvis har förlorat sin särställning har mindre intresseorganisationer och företag allt oftare tagit direktkontakt med beslutsfattare på eget initiativ, antingen direkt eller via ombud som PR-konsulter.
Samtidigt har de politiska partierna urvattnats. Medlemskårerna har krympt och få riksdagskanslier har tillräckligt med tid, pengar eller kompetens för att jobba med långsiktig politikutveckling. Riksdagsledamöter har inte heller, till skillnad från i andra folkvalda församlingar som Europaparlamentet och amerikanska kongressen, en stab som jobbar direkt för dem.
Med svagare korporatism och svagare partier fyller lobbyister en viktig funktion för att förse politiker med expertkunskap. Att politiker får bättre beslutsunderlag är knappast ett problem. Att fler organisationer i högre utsträckning kan kontakta politiker själva i stället för att behöva bli ”utvalda” är också positivt ur ett demokratiskt perspektiv.
Det som är problematiskt är bristen på insyn i lobbyismens värld. Byråerna borde ha krav på sig att berätta vem eller vilka deras uppdragsgivare är när de kontaktar politiker och tydligt redovisa pågående uppdrag på sina hemsidor. Register över lobbyister, vilka politiker de träffar och vilka frågor som avhandlas skulle också öka insynen. Ett sådant system finns i USA genom Lobbying Disclosure Act från 1995 och Honest Leadership and Open Government Act från 2007.
Politiker kommer alltid att utsättas för påverkansförsök. Det viktigaste är att det sker öppet och transparent. På den punkten är det inte bara Liberalerna utan hela Sveriges politikerkår som har en hemläxa att göra.