Inför Liberalernas beslut om hur partiet ska förhålla sig till en M-regering som behöver SD:s aktiva stöd, har Socialdemokraterna och dess nära organisationer ägnat kampanjkraft åt att varna för antidemokratiska strömningar, inte utan poänger. I den sfär som Sverigedemokraterna är sprungna ur – våldsam "nationalism" och främlingsfientlighet – ses det totalitära och auktoritära som en styrka, inte ett hot. 

När Moderaternas partisekreterare Gunnar Strömmer gjorde ett förtjänstfullt försök att lista värdefulla reformer som behövs för att stärka den liberala demokratin (DI 4/3), undvek han noga att problematisera kring SD. 

Var och en är sitt eget maktintresse närmast. 

Så också statsministern. I en intervju i Dagens Nyheter lyckas Stefan Löfven (S) bjuda på ett rejält självmål. På frågor om hur hotet från antidemokratiska strömningar ska motverkas parlamentariskt får han i en jämförelse ur sig att han aldrig har uppfattat att VPK – alltså Vänsterpartiet innan man började ta avstånd från kommunismen – inte ”stod upp för demokratin”.

Svenska kommunister var stöpta i en antidemokratisk sfär, med sovjetdiktaturer som vänner. Som SKP hölls kommunisterna utanför samlingsregeringen under andra världskriget. Av samma skäl stängdes de ute i försvars- och säkerhetsfrågor under kalla kriget, även efter namnbytet till VPK 1967. Partiet tjänade samtidigt som röststöd för S mot högern i riksdagen. Det sistnämnda behöver inte slätas över. 

Sedan 1990 har V kommit att stryka sitt K och stegvis markerat avstånd till sin historia. Men det är en längre diskussion i sig. Kommunism och islamism är och förblir dock motsatser till liberal demokrati, precis som fascism och nazism är.