Slitningarna inom januariavtalet börjar synas.
Centerpartiet har skäl att känna sig nöjt med vad som hittills har kommit ut ur januariavtalet med Liberalerna och de två partierna i regeringen. Men här finns också tecken på slitningar som förtjänar att uppmärksammas.
I onsdagens partiledardebatt lyfte Centerledaren Annie Lööf något som även har noterats på denna ledarsida. Det som Socialdemokraterna har lovat är inte någon pliktskyldig teater. Det är ett gällande avtal, att hedras fullt ut.
Lööf pekade ut två ministrar, socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) och utbildningsminister Anna Ekström (S), som tagit tillfällen i akt att hålla fast vid en retorik som utmålar friskolor som problem och frukter av en marknad som till sin natur ska ses som hemsk.
Statsminister Stefan Löfven (S) vet naturligtvis att de två ministrarna tänjer på gränserna för januariavtalet. Där står bland annat att regeringen inte kommer ”att driva eller arbeta vidare med förslag om vinstförbud eller andra förslag med syftet att införa vinstbegränsningar för privata aktörer i välfärden.” Det har ministrar att förhålla sig till, med eller utan partihatt på.
Centerpartiet vet av tidigare samarbeten med Socialdemokraterna att det gäller att vakta grinden, annars är den egna hagen snart tom. Lööfs markering är skarp och Löfven bör ta den på största allvar.
Det är inte svårt att förstå att Socialdemokraterna vill tänja på ett avtal som drar partiet åt höger. Men det gäller att stå upp för det man lovar. Det är ett misstag att tro att C nu, med regeringsfrågan på hyllan, tycker att allt är frid och fröjd vad än regeringen gör. Tvärtom.
Januariavtalet täcker inte mandatperiodens alla frågor. Det är det som hamnar utanför – och måste hanteras via budgeten – som kommer att färga mer av relationerna framöver.