I tisdags var det val i Danmark. Det blev en seger för vänsterblocket och den socialdemokratiska statsministern Mette Frederiksen ser ut att fortsätta leda Danmark. Trots detta var vare sig Frederiksen eller Socialdemokratiet årets snackis i dansk politik.
Valrörelsen har i stället präglats av tidigare Venstre-ledaren Lars Løkke Rasmussens nya parti Moderaterne. Partiet startades i syfte att bryta blockpolitiken och vara ett självständigt parti, ett som kan förhandla åt både höger och vänster. För att få igenom så mycket mittenpolitik som möjligt.
I det svenska riksdagsvalet i september hade Centerpartiet försökt positionera sig på samma sätt. En självständig liberal kraft i mitten av svensk politik. Men uppenbarligen lyckades Centerpartiet inte lika väl. C fick 6,7 procent av rösterna i årets riksdagsval, medan Moderaterne nådde hela 9,3 procent i folketingsvalet. Detta trots att partiet är tämligen nytt.
Moderaterne har alltså lyckats med något särskilt. Det kan så klart finnas en rad skäl till varför denna positionering fungerade bättre i Danmark än den gjorde i Sverige. Men genom att bena ut varför det gick som det gick i de båda nordiska ländernas val kan nog Centerpartiet lära något av sina danska kollegor.
Vid första anblick ser positioneringen för de båda partierna identisk ut. Bådas avsikt var att vara ett självständigt parti i mitten som inte lade sig i blockpolitiken. Men vad väljarna och andra partier upplever är det som egentligen är relevant. Genomgående under den danska valrörelsen placerades Moderaterne utanför blockpolitiken. I opinionsundersökningar, debatter och andra forum framställdes partiet som ett fullt ut självständigt parti.
Om detta jämförs med hur Centerpartiet porträtterades i den svenska valrörelsen är skillnaden avsevärd. C placerades tillsammans med vänstersidan, oavsett hur mycket eller lite ledningen i partiet egentligen ville det. I ett forum där Moderaterne placerades utanför blockpolitiken i Danmark, placerades C på Magdalena Anderssons sida av politiken.
Hur väljare och media väljer att framställa politiska partier och företrädare för dessa kan ibland vara svårt för partierna själva att faktiskt kunna påverka. Men det finns situationer där det är möjligt.
Dansk media har gång på gång försökt pressa företrädare för Moderaterne att säga vilken statsminister de föredrar. Moderatföreträdarna har vägrat svara och sagt att det beror på hur förhandlingarna efter valet går. Det är politiken som ska styra sådana val, inte blockpolitiken.
Länge försökte Centerpartiet säga samma sak, men i augusti antydde Annie Lööf i en intervju i Dagens Nyheter att hon utifrån dåvarande dagsläge hade föredragit Magdalena Andersson före Ulf Kristersson. Även om det för en del centerpartister inte var ett nytt ställningstagande blev uttalandet för väljarna en tydlig signal: Centerpartiet kommer att stödja en socialdemokratisk regering.
Januariavtalet, följd av räddning av ny socialdemokratisk regering och detta uttalande om att föredra Andersson som statsminister, där försvann utrymmet för Centerpartiet ha en chans att framstå som lika fristående som Moderaterne i Danmark.
Nu blev inte de danska Moderaterne vågmästare, trots allt. Men Centerpartiet, som mittenparti, kan lära av den danska politiken när det kommer till positionering. Om man vill vara ett fristående liberalt parti i mitten av politiken, då gäller det hålla den linjen hela vägen.