Annie Lööf har varit partiledare i tio år – och Centerpartiets gräsrötter verkar gilla henne mer än någonsin. Tio år som partiledare är lite av en magisk gräns, att vara ett partis främsta företrädare frestar på. Ständigt efterfrågad, kontant påpassad. Även utan hatet och hoten i sociala medier, är det ett hårt jobb.
Lööf, nu 38, omvaldes på ytterligare två år när Centerstämman inleddes igår. Inget tyder på att hon är mätt på uppdraget eller att partiet längtar efter någon annan. Det är anmärkningsvärt. Hennes ställning internt framstår snarast som starkare än någonsin.
Maud Olofsson styrde Centerpartiet i tio år, Olof Johansson i elva år och Thorbjörn Fälldin bar uppdraget i fjorton. Han var dess senaste statsminister. Två år till för Lööf kan gott och väl bli fyra och sex för Lööf, över nästa val och nästa därpå. Därmed kan hon komma att passera inte bara partivänner som Olofsson, Johansson och Fälldin, utan också två andra starka partiledare i modern tid. Göran Persson höll i Socialdemokraternas styråra i tolv år. Fredrik Reinfeldt lyfte Moderaterna ur kris och säkrade dubbla statsministerperioder under lika lång tid. Båda lämnade uppdraget efter svåra valförluster och förekom avgångskrav.
Utfallet av val – framgångar och motgångar – påverkar ledarskap och det påverkar behovet av ledare. Motgång i val framstår som hotet mot Lööfs ledarskap i nuläget. Även om ingen roddar ett parti på egen hand.
En potentiell fixstjärna som Emil Källström har valt att kliva åt sidan, tillfälligt om inte annat. Andra förväntas träda fram. Lööf får nu sällskap av två nya vice partiordförande, Linda Modig och Martin Ådahl. De har att göra. Att vara "ett vettigt liberalt mittenalternativ", som Ådahl formulerade det, är ett dygnet runt-jobb att försöka leva upp till – och övertyga väljarna om.