Ideologiska avstånd är starkare än personkemi. Att motpoler attraheras av varandra är inte en politisk sanning. Därför kommer inte Centerpartiet att sätta sig i en regering med Vänsterpartiet, eller tvärtom. Inte med rådande omständigheter och inte med befintliga ideologiska fotfästen.
När Vänsterledaren Jonas Sjöstedt lämnade sin post ifjol fick han ett mycket personligt riktat tack från Annie Lööf, Centerledaren som på många sätt agerat som hans ideologiska antites. De vänliga orden möttes av ett lika varmt svar. Men Sjöstedt hade samarbetat med Moderaternas Ulf Kristersson och Kristdemokraternas Ebba Busch betydligt oftare än han hade gjort upp med Lööf.
Det tål att minnas.
En anledning var att Vänsterpartiet stod vid sidan av januariavtalet. Motståndarens motståndare blev då en möjlig, om än tillfällig partner för Sjöstedt.
Avståndet mellan Vänsterpartiet och Centerpartiet är detsamma som tidigare. Vänsterpartiledaren Nooshi Dadgostar utmanade den bilden något nyligen när hon i en intervju med Göteborgs-Posten lyfte fram möjligheten att få regera i sällskap med Centerledaren Annie Lööf efter nästa val. Mer som en pragmatisk följd av svåra val, men ändå.
Det är sällsynt med politiska relationer mellan partier som övergår i ett mer ömsesidigt förtroende. Det närmaste vi kan komma under 2000-talet är samspelet mellan Fredrik Reinfeldts moderater och Maud Olofssons centerpartister. Det är inte heller att likna vid en ständig ömsint tryckare på dansgolvet, men mer med lite snoa och schottis. Låt inte könsskillnaderna lura ögat om vem som ledde vem i den dansen.
V-ledaren har inte sina företrädares bindningar till kommunisttiden, men värderingarna spökar fortfarande. För Centerpartiet, som ser marknaden och marknadskrafter som en tillgång och lägre skattesatser som del i en ökad individuell frihet, är det omöjligt att känna närhet till ett parti vars mål är antikapitalism och socialism.
Det råder inte heller någon brist på upprörda vänsterpartister som kommenterar Dadgostars utspel. Antipatierna är ömsesidiga.
Däremot kan Centerpartiet och Vänsterpartiet säkert finna gemensamma beröringspunkter, om värdet av folkbildning och ett starkt föreningsliv, om arbetet mot våld i nära relationer, för HBTQ-rättigheter, vissa sociala insatser och i en och annan miljöfråga.
Att Centerpartiets ledning – vänligt men bestämt – tackar nej till den utsträckta handen från V-ledaren är därför givet. Vänsterpartiet har aldrig varit del av en rödgrön regering. Att så skulle ske med en regering där Centerpartiet ingår är än mer osannolikt.
I rådande läge finns inget som talar för att C skulle vilja öka vänstervikten i en regeringskonstellation som skulle inkludera även Socialdemokraterna. Det inser förstås Dadgostar, men hon har också i uppdrag att göra V mer relevant.
Vissa avstånd är närmast omöjliga att överbrygga, om inte ena eller andra parten helt viker sig. Eller att svåra yttre omständigheter gör att minsta möjliga nämnare får bära det som går att bära.
…men hon måste ju välja! Detta skanderar många av Lööfs meningsmotståndare. Det mässas fram som ett slags avlatsbrev för de partier som ogenerat vill ta stöd av SD; att alla måste ned i gyttjan. Men lugn nu. Det är sällan så att det bara finns två val.
Partipolitiken är en mångfald, inte två obrytbara block. Efterspelet till valet 2018 visade detta, på gott och ont.