Är det en skräll att Centerpartiets ledare Annie Lööf säger öppet att Magdalena Andersson (S) i nuläget är den regeringsbildare som partiet kan tänka sig? Är det en skräll att Lööf inte väljer Moderaternas Ulf Kristersson som leder en koalition med Sverigedemokraterna som nära partner? Är det en överraskning att missämjan med Moderaterna och Centerpartiet, som har varit uppenbar i tre års tid och stadigt förvärrats, gör att de två partierna inte riktigt matchar i nuläget?
I detta finns noll och inget överraskande. Däremot kan det vara roande – och stundtals oroande – att betrakta den dramatiserade upprördheten i sociala medier när konkurrerande partier ska reagera utifrån beskedet. Konsekvent utifrån ett rätt slappt manus, ska sägas.
Det subtila och finkalibrerade får ingen plats i valrörelser. Det är grova tillhyggen och team-building som gäller.
Redan förra sommaren öppnade Centerledningen för möjligheten att ingå i en S-ledd regering, fast då med Stefan Löfven som regeringsbildare. Det var i kölvattnet på det läge där Vänsterpartiet hade, med hjälp av den konservativa konstellationen som Moderaterna leder, sänkt januariavtalet och avsatt regeringen Löfven. Ett sådant samarbete har inte C fokuserat på sedan Bondeförbundets dagar på 1950-talet där Gunnar Hedlund (C) och Tage Erlander (S) regerade ihop.
Politik är påfallande ofta enbart det möjligas konst. För ett parti sprunget ur jordbruket och landsbygden är det inget konstigt. Väderförhållanden och årstider växlar. Den som vill få något gjort får utgå från läget som är, inte det som man helst vill ha. Annars hade nog den tidigare Alliansen levat och grönskat inom svensk politik - och kämpat mot såväl ökat skattetryck som fördummande främlingsfientlighet, vår tids ytterligheter. Men läget är som det är.
Det är ingen given vinstlott att på förhand peka ut vilka man vill regera med, utan att ha ett färdigförhandlat underlag. Lööfs markering gör köpslåendet om sakpolitiken sannolikt något lättare för Socialdemokraterna, om Magdalena Andersson hamnar i ett läge där hon kan bilda regering efter valet. Det hänger ju som bekant inte bara på C och S…
Men C har byggt in en liten, och i nuläget högst osannolik, säkerhetsventil i budskapet, nämligen att partiet också kan tänka sig att medverka i en M-regering som inte tar stöd av Sverigedemokraterna.
Centerpartiets besked är en direkt följd också av de ställningstaganden som gjordes i partiets valmanifest. Det finns en nyansskillnad i beskrivningen av förhållandet till politikens ytterligheter – Vänsterpartiet och SD. C vill inte ha V i en regering eller ett organiserat budgetsamarbete. SD får nobben som ens ett tänkbart stöd till en regering.
Samtidigt är detta en ändå svår resa för många engagerade centerpartister som i stort ser sig som en del av en politisk kamp för att bryta långa socialdemokratiska regeringsinnehav. I delar av landet är Centerpartiet den traditionellt stora lokala motkraften till Socialdemokraterna bland partierna. På andra håll, exempelvis i Kalmar kommun där C styr med S och V, är det inte så. Och de mycket besvikna reaktionerna och den beska kritiken från Centerstudenter och ungdomsförbundet CUF är inget spel, beskedet smärtar. Inte minst för de generationer som kommit in i politik och växt upp med Alliansgemenskapen som given ram.
Men ibland räcker det inte med bara god vilja i politiken.