Isabella Lövin red in i EU-politiken på en framgångsvåg formad av ett engagemang för förändrad fiskepolitik. Hon fick en stark framtoning som EU-parlamentariker. Något motsvarande på den nationella scenen, som språkrör och minister, har uteblivit. Miljöpartiets opinionsfall sedan 2014, trots två regeringsperioder, har överskuggat allt och alla.

Förtroendet för språkrören har inte lyft efter det att Gustav Fridolin lämnade över till Per Bolund 2018. MP-ministrar brukar inte ha höga förtroendesiffror, partiet är inte tillräckligt omtyckt utanför de egna leden. Att vara minst i en koalition är dessutom att ständigt sitta utsatt till.  

Men Lövins ledarskap har inte varit så mycket sämre än kollegan Per Bolunds, men hon har suttit längst. MP hittar inte ett utrymme att framstå som samtidsrelevant. Trots klimatkrisen, trots den breda miljömedvetenheten. 

Klimat- och miljöområdet ligger i MP:s händer i regeringen. Kulturpolitiken, där partiet har ministerposten sedan 2014, är en möjlig arena att vinna väljare på, främst till vänster. Men icke. 

MP haft det svårare med kris- och pandemiläget än vad regeringspartnern Socialdemokraterna har. Problemen att ta plats har förvärrats. Rollen som det enögt miljöpolitiska inslaget i regeringen är tveeggad. Se på utfallet av plastpåseskatten. En skatt som blev mer en symbolfråga än en miljöförändrande faktor. Visst, nog är det fler som använder flergångskassar i butiker och i stället köper sina plastsoppåsar separat, men inte mer än så. Det är en skatt som främst ska fylla på finansministerns skattkista, inte driva fram mer hållbara plastprodukter.

Alla regeringsbeslut är kollektiva. Kompromisser är allt. MP måste vara med och rädda inrikes flyglinjer, bereda mark för att Arlanda och/eller andra flygplatser ska kunna bära mer trafik på ett mer hållbart sätt framöver. Idealismen förlorar – och så länge kompromisser även internt uppfattas som mer som förluster än vinster är det svårt att vända trender från ministrarnas skrivbord.

Plastpåseskatten är det tydligaste avtrycket i vardagen som MP har gjort sedan senaste valet. Men det vinner få nya väljare. Klimatfrågorna står i skymundan av pandemi och kris. Regeringen – och samarbetet inom januariavtalet – lär behöva ägna mycken tid åt ökad tillväxtkraft inom näringslivet som helhet, för mer av handel och transporter, inklusive rejäla motåtgärder inför en snabbväxande arbetslöshet. Ser MP något att vinna där? 

Idealismen, som har burit Miljöpartiet även under 2000-talet, blev en brutal börda när världen tvingades tvärnita i våras. Ingen tillväxt och inga resor, förvisso minskande utsläppen men då i ett samhälle som stod still, hur många har inte hört uttrycket “Det här är ju MP:s drömsamhälle” under den här våren och sommaren? Vindkantringen inom migrationsfrågorna har också kostat på.

Kulturminister Amanda Lind och, ständigt aktuella, EU-parlamentarikern Alice Bah Kuhnke kommer att vara de mest profilerade namnen i spekulationerna om nästa språkrör. Men MP har inget att förlora på ett bredare startfält. Vid fyraprocentsspärren samlar sig partier – eller så går de under.  

Att bara byta ut Lövin räddar inte partiet. MP behöver visa sig vara nutidsrelevant – med mer handfasta mål för sitt regerande. Även om det krävs kompromisser i två led, först med Socialdemokraterna och därefter med Centerpartiet och Liberalerna.