Små partier har helt egna bekymmer i regeringsställning. I senaste opinionsmätningen från DN/Ipsos är det tre riksdagspartier som ligger strax under fyraprocentsspärren. Vi har sett tendenserna i andra mätningar i år.
Att Liberalerna har dessa problem är inget nytt, det präglade hela förra mandatperioden innan det blev en skjuts uppåt inför själva valdagen. Detta lyft tog partiet in i regeringsbildning och gav ministerposter.
Inte heller Miljöpartiets kliv nedåt till strax under spärren bör vara en chock. Det fanns ett valrörelselyft även där och nu kommer energiförluster.
Kristdemokraterna har i stället haft en stegvis nedåtgående trend, nu till ett läge som påminner om hur det var en gång, den ständiga lindansen vid fyraprocentsspärren. Ebba Busch-lyftet har klingat av. Johan Pehrson-effekten var begränsad.
Det är skillnad på att vara ett litet parti utanför regering och ett litet parti i regering. Det är långt till nästa val och därför lär Miljöpartiets språkrör inte ränna runt i panik över ett antal jobbiga mätningar. Utanför regering och regeringsunderlag är makten liten, men utrymmet att profilera sig faktiskt större. Det är möjligt att ta ut svängarna något mer i jakt på frågorna som väcker eller återuppväcker sympatier.
Liberalerna och Kristdemokraterna har för sin del offrat egna värden för att få till ett regeringsskifte ihop med Moderaterna och Sverigedemokraterna. Nu är det vardag igen. I regering går det att utöva makt, men trots det är utrymmet begränsat att få synas. Det är lättare att få stryk än vinna medhåll. Det här är ett huvudbry för L och KD. En sådan problematik fanns också på Alliansregeringens tid, för KD och Centerpartiet. Miljöpartiet kände sig stundtals som i en gyllene bur innan S+MP-regeringen föll isär i november förrförra året.
Regeringsmakten är kollektiv, det är alla styrande partier i ett. Ett stort parti klarar sig ofta bättre under tryck. Det är nu inte bara de här tre partierna under fyra procent som har det knöligt, Centerpartiet, på drygt fem procent, letar efter fotfästen efter Annie Lööf - och Vänsterpartiet, med sju procent, verkar fundera över vilket parti som V vill vara. Mindre partier bör ägna mindre tid åt att älta det som har varit, utan fokusera mer på vad man vill framöver.
Om målet är att gå framåt.