I helgen samlades världens utrikespolitiska ledare i Tyskland för att delta i Munich Security Conference. Konferensen är den största i sitt slag och samlar cirka 500 beslutsfattare för att samtala om de mest aktuella frågorna inom området.
I en tid av osäkerhet uttryckte flertalet amerikanska och europeiska ledare behovet av ett stärkt transatlantiskt samarbete mellan USA och Europa. Den franska presidenten valde däremot att gå hårt ut med slag mot den egna militäralliansen Nato och västvärldens val att sätta hårda sanktioner mot den ryska regimen.
Macron målade upp en drömsk vision av ett ”mer suveränt” Europa som står oberoende från USA. EU-länderna ska, enligt Macron, öka sin egen militära styrka. Men han hävdar samtidigt att Europa ska välkomna Ryssland tillbaka in i den europeiska gemenskapen, och därmed se mellan fingrarna med hur Putins regim med krig och ockupation har ökat otryggheten i Ukraina såväl som i resten av Europa (DW, 16/2). Det är en farlig väg att gå för den som vill värna ett öppet och fritt samhälle.
Om det är något som visar sig tydligt på konferenser som den i München är det att Europa och USA står för något större än ett idélöst, kortsiktigt samarbete. Samverkan sker inte i ett maktpolitiskt vakuum. Tvärtom är samarbetet ett resultat av en värdegemenskap som kännetecknar västvärldens alla länder. Det transatlantiska samarbetet har varit en garant för fred, tillväxt och demokrati. Den demokratiska grunden om mänskliga rättigheter, yttrande- och pressfrihet, liksom värdet av att ha en fungerande rättsstat, förenar mer än vad man kan tro vid en första anblick.
Det är den gemensamma idén om det öppna samhället som förenar västvärldens demokratier i internationella samarbetsorgan som EU, Nato, FN och WTO. Den gemensamma idén om en värld med fria flöden av människor, idéer och kapital är vägledande i samarbete och utbyte mellan Europa och Amerika. Friheten är avgörande för att kunna forma en bättre värld. Det är i ljuset av sårbarheterna som de två unionerna – EU och USA – behöver försvara denna frihet.
Att likt Macron låta Putin-regimens ockupation av Krimhalvön gå obemärkt förbi går stick i stäv med Europas frihetliga ideal. Ett land som inte visar några som helst tecken på att vilja bli en fungerande demokrati, det ska inte heller välkomnas in i den europeiska gemenskapen. Ryssland har framkomlig en väg till EU, västvärlden och dess gemensamma ideal. Det handlar då om att backa från krigs- och ockupationspolitiken gentemot grannländerna, lämna kriget i Ukraina, upphöra med ockupationen av Krimhalvön såväl som ett par områden i Georgien. Till att börja med. Det behöver samordnas med faktiska demokratiska reformer för medborgarnas bästa, där rättssäkerhet, yttrandefrihet och mediefrihet sätts främst.
I en tid av osäkerhet finns det fler frågor än svar, även inom de västliga gemenskaperna. Men det är ett faktum att vi aldrig får tumma på försvaret av friheten. Korrupta regimer som väljer att trampa in på andras frihet kan inte utan motprestation förlåtas och släppas in i värmen. Europa och USA behöver stå enade i kampen för en friare värld. Oavsett vad Macron försöker få oss att tro.