I helgen firades det trettioåriga minnesmärket för murens fall. Föreningen av Väst- och Östtyskland skedde till mångas förvåning på fredlig väg. Sovjetledningen i Kreml lät inte Berlin 1989 bli som Pragvåren 1956. Sovjetunionen föll ihop inifrån och ut, men att CCCP brakade samman betydde inte per automatik att alla dess satellitstater skulle få bli självständiga. Baltikums frihet hängde på en skör tråd i början av 1990-talet – och gör det fortfarande. 

De tre staterna i Baltikums frihet har aldrig varit given. Under ett omtumlande 1900-tal har Estland, Lettland och Litauen fått se sig ockuperade av både Sovjetunionen och Nazityskland. Första gången exempelvis Estland utropade sig självständigt från Ryssland var år 1918. Under andra världskriget föll de tre staterna offer för grannarnas stormaktsambitioner. Först under statskuppen i Moskva 1991 lyckades de baltiska staterna erkänna sig som självständiga.

Sedan 1991 har Baltikum gjort en hisnande resa från socialistiskt förfall till att nu vara parlamentariska demokratier med växande marknadsekonomier. Baltikum har gått från att vara fattiga öststater inklämda bakom järnridån till att bli en självklar del av ett enat Europa. De historiska erfarenheterna av långvarig ockupation har lett till att försvarspolitiken alltid varit brännande. Inte minst har försvarsalliansen Nato varit en avgörande faktor för fred – då som nu.

Kalla kriget är förbi, men Natos gemensamma försvarsgarantier är livsviktiga för Europas fred. Rysslands utrikespolitiska agerande har visat prov på en vilja och förmåga att använda militära medel mot sina grannar. Invasionen av Georgien 2008 och senare ockupationen av Krimhalvön 2014 bekräftar att vi inte kan ta freden för given. Det är något som balterna vet om, men som den franske presidenten har börjat negligera.

I en omtalad intervju i The Economist (7/11) talade president Emmanuel Macron kritiskt om Natos trovärdighet. Han menade att alliansen var ”braindead”, hjärndöd, och uttryckte tvekan inför att de ömsesidiga försvarsgarantierna är trovärdiga. Macron vill omförhandla västvärldens ”kritiska” inställning till Ryssland, trots att Ryssland inte har backat en tum från sina aggressiva positioner i Ukraina. 

Macrons öppna tveksamhet äventyrar försvarsgarantierna för samtliga medlemsstater. Natos vassaste vapen är dels den militära styrkan, men militär förmåga tappar kraft när den politiska viljan saknas. Den som inte säger sig vilja försvara sina allierade undergräver själva syftet med en försvarsallians. Macrons ord skadar inte minst Baltikum som är i skottgluggen för potentiell rysk aggression. 

Det finns ingen anledning för Frankrike att undergräva sina allierades säkerhet. Europa har inte råd med självtvivel i en säkerhetspolitiskt omtumlande tid.