Den 1 januari 2023 tar Sverige över som ordförandeland i EU. Men i S-ledaren Magdalena Anderssons installationstal var unionen frånvarande.
I förrförra veckan tog Tysklands avgående förbundskansler Angela Merkel farväl av sin vapendragare och vän, Frankrikes president Emmanuel Macron. De träffades i den pittoreska staden Beaune i Bourgogne, där Merkel tilldelades storkorset – den högsta graden av den franska hederslegionen – som ett tecken på de nära relationerna mellan Frankrike och Tyskland.
Ett videoklipp från mötet när en rörd Merkel omfamnade Macron spred sig som en löpeld på sociala medier. Många som såg klippet tyckte säkert att det var fint att se Merkel så synbart rörd. Men det mest slående med sekvensen var ändå det faktum att en tysk och en fransk ledare har en relation som var otänkbar för bara ett par generationer sedan. Idén om europeiskt samarbete ”för fredens skull” framstår ofta som abstrakt eller högtravande i Sverige, men bilderna av Merkel och Macron i Beaune visade vad Europatanken kan betyda i praktiken.
På Socialdemokraternas kongress i Göteborg 160 mil därifrån framstod det samtidigt som om Sverige är mer eller mindre frånkopplat från såväl den europeiska kontinenten som EU-samarbetet. I Magdalena Anderssons installationstal som partiledare nämndes Europa och EU endast i några bisatser. Dels för att markera hur Sverige är annorlunda jämfört med resten av Europa – vi har en högre andel sysselsatta, vi är mer jämställda – och dels för att EU kan vara en arena för att driva på en omställning för klimatet.
Å ena sidan är det självklart att inrikespolitiken ska dominera ett installationstal. Det finns gott om frågor att lyfta för en nybliven partiledare: gängkriminaliteten, elpriserna och arbetslösheten, till exempel. Samtidigt kommer en svensk statsminister inte runt geografin och de ömsesidiga beroenden den skapar med övriga Norden, Östersjöregionen och med EU. Bara i Sörmland finns hundratals exportföretag som exporterar allt från verkstadsprodukter till metaller, vars främsta marknad är EU:s inre marknad. I takt med att USA riktar mer av sina militära resurser mot Asien kommer EU också att bli en viktigare säkerhetspolitisk aktör framöver, både för Sverige och för vårt närområde.
Om Magdalena Andersson får förtroendet att leda en regering efter nästa val kommer en av de första punkterna på dagordningen dessutom att bli Sveriges EU-ordförandeskap, som inleds den 1 januari 2023 och varar i ett halvår. Det brukar ses som en ”utrikespolitisk” uppgift, men är knappast det i praktiken med tanke på att cirka en tredjedel av alla nya lagar per år har sitt ursprung i EU-beslut.
Med Magdalena Andersson vid rodret finns risken att Sveriges halvår som ordförandeland i EU blir en förlorad möjlighet att kunna sätta agendan. Och Sverige – som är det enda nordeuropeiska landet som varken är med i eurozonen eller Nato – behöver visa att vi tar egna initiativ. Hittills har Magdalena Andersson dock mest gjort sig känd i EU-kretsen för att blockera beslut om att exempelvis fördjupa eurozonen, snarare än att ha en egen konstruktiv agenda.
Frankrikes förre president Jacques Chirac kallade en gång Sverige för ”ett litet land norr om Europa”. Elakt kan tyckas, men det är också en mental isolering som statsministrar från Tage Erlander till Stefan Löfven aktivt har bidragit till. Mycket tyder på att Magdalena Andersson kommer att sälla sig till den skaran.