Ett glastak är en beskrivning av diskrminering och ojämlikhet i samhället. De grupper som är förfördelade ser en osynlig gräns för hur långt de kan komma, hur bra de kan bli innan attribut som kön, etnicitet eller funktionsvariation sätter stopp. Glastaket, denna osynliga barriär krossas när någon för första gången får en roll som till exempel ingen kvinna tidigare har haft. Rollen som tidigare varit utom räckhåll för en grupp blir då möjlig att uppnå. Men när kan vi säga att en glastak är krossat och förändring uppnådd?
Gör vi inte det lite för lätt för oss när vi firar en individ som en kollektiv seger? Vad betyder det egentligen att Magdalena Andersson fick vara Sveriges första kvinnliga statsminister i mindre än ett år?
Det var självklart på tiden att Sverige fick en kvinnlig regeringschef när Magdalena Andersson tillträdde under stor uppståndelse för lite mer än två år sedan, senhösten 2021. För ett land som så ofta skryter med sin jämställdhet var detta länge en plump i protokollet, där alla andra siffror visade att män och kvinnor var mer jämlika här än i andra länder. I och med att de andra nordiska länderna hade haft kvinnliga statsministrar, är det lätt att förstå att vi började skämmas. Faktum är att både det svenska folket och de politiska partierna samarbetat för att skjuta valet av en kvinnlig regeringschef framför sig. Mona Sahlin (S), som var den första som på riktigt hade möjligheten, drunknade i skandalrubriker och Anna Kinberg Batra (M) fick aldrig prövas i val då hon avgick efter kraftig intern kritik.
Om detta berodde på att de är kvinnor är svårt att säga med säkerhet, men att kvinnliga politiker möter andra typer av motgångar än män får nog ändå sägas vara sant.
Förändrade det då så mycket att Magdalena Andersson blev statsminister? Var det ett glastak som krossades eller var hon bara tillräckligt fläckfri för att äntligen accepteras? Om det krävs att normer förändras för att glastak helt ska försvinna, då är det en bit kvar innan kvinnliga politiker ses på samma sätt som sina manliga motsvarigheter. Det är att göra jämställdhetsrörelsen en otjänst att lyfta fram individer som självklara vinster för alla kvinnor, permanent. Självklart har det betydelse, främst för barn som växer upp nu. De behöver inte tvivla på att flickor kan växa upp och bli statsminister, men på det stora hela har spektakulära val och ett enskilt krossat glastak mindre betydelse för alla kvinnor än vi tillmäter det. Sanningen är att riktig jämställdhet är betydligt mer komplicerat än 349 knapptryck i riksdagen.