Det bör dock inte ses som en överraskning att riksdagens mest extrema partier gynnas av det politiska spelet påhejat av Moderaterna och Kristdemokraterna (SVT/Novus, 29/6). I jakten på makten följde ett misstroende utan ett reellt borgerligt alternativ. Nu befinner vi oss i talmansrundornas limbo. Liberalerna har efter interna stridigheter valt att lämna januariavtalet. Nyamko Sabuni ser nu hellre en oklar borgerlig regeringskonstellation än det enda parlamentariskt accepterade alternativet. Alla vill leka på sitt eget vis i den sandlåda som utgör svensk politisk samtid.
Vad är ens möjligt att skönja (eller möjligen spå) i detta symbolpolitiska träsk av floskler utan förankring i den parlamentariska verkligheten? V såg sin chans att ställa till med oreda innan valet nästa år. Misstroendet hade ytterst lite med punkt 44 att göra, eftersom Dadgostar mycket väl vet om att ett förslag ännu inte ligger på bordet. Regeringen hade skickat ut en remiss, vilket är mycket långt ifrån ett färdigt förslag. Det V vet är att ett färdigt förslag skulle kunna vara närmare deras egen position än vad de försöker ge sken av i nuläget. Att driva fram ett misstroende utan att ett färdigt hyresförslag existerar handlar mer om politisk positionering än sakfrågan.
För M och KD blev misstroendet en manifestation på hur "alla samtalar med alla". Bortse ifrån att alla i riksdagen redan gör det, men det är skillnad på att prata i kafferummet och att samarbeta i praktiken. Att det sker genom att kroka arm med högerpartiernas historiskt svurna fiender, gamla Vänsterpartiet Kommunisterna, kan tolkas som ett sätt att normalisera ett kommande samarbete med Sverigedemokraterna. Den vänstra och högra ytterkanten blir därmed både ett verktyg och en förutsättning för ett borgerligt regeringsinnehav. Det är minst sagt en ideologiskt avslagen akrobatik i jakten på nycklarna till Rosenbad.
Om vi återvänder till kärnan i de politiska låsningarna. Vilka är de största hoten i svensk politik just nu enligt partierna själva? För V och SD är det som bekant de partierna som motsätter sig samarbete. För M och KD verkar det vara viktigare vem som sitter i Rosenbad än vad för sakpolitik som produceras. Ideologi och politisk hederlighet får ta ett steg tillbaka så länge Löfven till varje pris avsätts. Hotet i fråga handlar som bekant inte om sakpolitiken, utan om att säkerställa cementeringen av höger-vänster-dikotomin. Det vill säga en förutsättning för borgerligt regeringsinnehav långt bort ifrån den nyktra mitteninställning som Centern intagit i och med januariavtalet.
Det som misstroendepartierna V, SD, KD och M har gemensamt med varandra är att de vill få Centerpartiet att svettas och vad de illvilligt beskriver som att "bekänna färg". Antingen höger eller vänster. Svart eller vitt. Den politiska mitten är misstroendepartiernas största hot inför 2022. Den politiska mitten som fått representera en parlamentarisk kompromiss är bevisligen både ytterkanternas och högerns kollektiva mardrömsscenario. Den nuvarande regeringskrisen är konsekvensen av det strategiska försöket att neutralisera det imaginära "hotet" i mitten.
För den politiska mitten, som Centerpartiet står stadigt inom, är svensk politiks största utmaning inte en socialdemokratisk statsminister, utan ytterkantspartiernas potentiella inflytande. Kortsiktiga (m)aktanspråk drygt ett år innan ordinarie val bör rimligtvis prioriteras lägre än de större ideologiska principerna om demokrati och tolerans.