För att kunna förändra samhället krävs politisk makt och inflytande. För att få makt krävs många gånger att politiker kompromissar och förhandlar för att kunna styra.  En politiker som tummar på sina grundläggande värderingar riskerar att förlora sin trovärdighet. När blir priset för makten högre än det är värt?

Maktens dilemma har illustrerats tydligt av justitieminister Gunnar Strömmers resa. Den har gått från att stämma staten till att vara en del av staten, som driver en övervakningspolitik som liknar de lagar som han tidigare stämt staten för. På stämningsansökan som organisationen Centrum för rättvisa 2008 lämnade till Europadomstolen för mänskliga rättigheter stod Strömmers namn. Då stämde han staten för de omfattande befogenheter som den svenska staten fick att övervaka genom FRA-lagen. 

Detta står i kontrast till att han som justitieminister förväntas utöka möjligheten för polisen att använda preventiva tvångsmedel genom telefonavlyssning, redan nu i höst. Någonstans på vägen mellan en hängiven jurist som gång på gång utmanar statens maktutövning och en egen ministerpost verkar de principer som tidigare har förknippats med Strömmer försvunnit ut i marginalen.

Det var många som såg just Strömmer som en viktig bromskloss mot de alltmer långtgående förslag som kom från Sverigedemokraterna och som syns i Tidöavtalet. I praktiken har Strömmer inte varit den försvarare av rättssäkerhet och individens rätt gentemot staten som många hoppades. Han har betalat ett till synes högt pris i form av värderingar för att få utöva makt. Det kan mycket väl vara så att justitieministern har ändrat uppfattning i många frågor. Det kan vi inte veta. Konflikten mellan värderingar och priset för makten är däremot tydlig.

Makt i sig är inte värt särskilt mycket om man inte står för någonting. Det har setts flera gånger i historien hur ledare i olika sammanhang har förändrats och tappat fokus på sina värderingar. Den ungerske premiärministern Victor Orbán har gått från en liberal politiker till en auktoritär ledare för att behålla makten. Att tappa bort sin ideologiska kompass och förlora sina värderingar kan alltså få stora konsekvenser. 

För justitieministerns del vore det önskvärt att låta principerna lysa igenom, för att stoppa och utmana de förslag som bortser från individens rätt gentemot staten. Om det inte är möjligt bör Gunnar Strömmer ställa sig frågan om makten verkligen är värd att offra sina värderingar för.