Sedan 2015 har det skett 34 mord med skjutvapen i Malmö. Problembilden är inte ny, men allt mer våldsam. I slutet av sommaren sköts en småbarnsmor ihjäl på öppen gata. Den gångna helgen sköts en 15-åring till döds på en restaurang och en annan fick livshotande skador. Det som sker i Malmö är en mardröm, men sådant som samhället med våldsmonopol, lagstiftningsmakt och stora sociala resurser ska kunna bekämpa. På kort och lång sikt.

Ingen förälder ska behöva möta beskedet att dess tonåring skjutits till döds eller skadats allvarligt vid ett mordförsök. Oavsett om de unga är kända av polisen eller inte. Storstaden Malmö har blivit en plats där bombdåd, mordförsök och mord stjäl utrymmet från allt annat. Precis som i somras. Det är ohållbart – och akut. 

Inte konstigt att flera oppositionspartier anklagar regeringen för svaghet. Ministrarna försvarar sig inte från en styrkeposition precis, även om försöken med misstroendevotum lär misslyckas. Vettigast vore att erkänna att det har gjorts för lite hittills - och att det kommer att krävas mycket mer för trycka tillbaka kriminaliteten och motverka våldet. Hymla inte.

Problemen har decennier på nacken. Ur 1990-talets mc-krig och 2000-talets gangstermord har det formats nya generationer gängkriminella. Boken Maffiamord (Bonnier, 2011) av Joakim Palmkvist och Tobias Barkman. exempelvis. ger en osminkad bild av hur gangstermorden i staden flyttade ut i gatuvimlet redan 2004. Ur mord föds hämnd, ur hämnd växer mord.

I månadsskiftet oktober/november i år sköts en 28-årig man till döds på öppen gata, efter vad som beskrivs som en dispyt mellan män i två bilar. Offret var ”för polisen känd i kriminella sammanhang”, som Malmös polismästare Stefan Sintéus formulerade det (SVT 1/11). Det här är inte interna problem inom organiserad brottslighet, det här är väpnade grupper som utmanar samhällsordningen som vi känner den. När Kvällsposten (11/11) efter mordet på 15-åringen mötte Malmöbor i området var reaktionerna talande: ”Det är större sannolikhet att hitta en bomb i Malmö än att vinna på Triss”, säger en kvinna. En annan säger: ”Det här är min stad, de ska inte få jaga mig härifrån”.

Det ena visar hur all offentlig makt - stat, kommun, polis och sociala myndigheter - inte har räckt till. Det andra understryker en invånares vilja att stå emot, ett samhällskitt. Läget i Malmö har utlysts av polisen som en ”nationell särskild händelse”. Polisen ser den ökade våldsamheten bland kriminella som följden av ett maktvakuum inom knarkhandeln samt effekter av ökade polisiära insatser mot organiserad brottslighet. 

Det finns inga genvägar ut ur detta. Det tar tid. Det krävs mer rejäla tag från polis och andra samverkande myndigheter för att ta ned kriminaliteten, dess vapen och dess pengar. Allt är inte muskelkraft. Det krävs även resurser och personal för det långsiktiga arbetet, där sociala myndigheter, skola och polis ska samverka för att minska gängens möjligheter att locka nya förövare, bombmakare och knarklangare. Det kan bli värre innan det blir bättre.