Sverige blir ljusare, dagarna längre och många börjar drömma om sommaren. Runt hörnet väntar skatteåterbäring eller restskatt. Det blir en påminnelse om hur det svenska skattesystemet är definitionen av att lappa och laga. Det är tydligt att det är dags för en riktig skattereform. Frågan är bara om finansminister Elisabeth Svantesson (M) vågar.
De första 18 månaderna av mandatperioden har präglats av en minst sagt knackig ekonomisk situation. Svenskarna är sedan länge trötta på att höra om räntor, inflation och möjliga konjunktursvängar. Att den moderatledda regeringen förhållit sig försiktig till större ekonomiska reformer är till viss del förståeligt. Men Moderaterna gick till val på löften om skattesänkningar.
Regeringen har visat sin reformvilja på det rättspolitiska området, men intresse för att lätta skattebördan verkar vara svårfunnen hos den moderata finansministern. I årets vårändringsbudget lyser reformlusten med sin frånvaro. I stället fortsätter regeringen på samma spår som tidigare med pengar till rättsväsende och försvar. Självklart är det sektorer som behöver mer finansiering, men med en stigande arbetslöshet och en ekonomi som trampar vatten krävs skattereform.
En tillbakablick till åren med alliansregeringen, 2006-2014, visar hur mycket en regering som vet vad den vill, faktiskt kan genomföra på skatteområdet. Med finansminister Anders Borg (M) i spetsen genomfördes flera ekonomiska reformer i ett rasande tempo. Samtidigt tappades det bredare perspektivet bort mellan det andra jobbskatteavdraget och nya rut- och rotavdrag. Den nuvarande regeringen har på samma sätt fortsatt med reformer till medelklassen med sitt förslag om 300 000 skattefria kronor på ISK.
Det svenska skattesystemet behöver inte fler undantag eller ett flöde av nya avdrag. Vid den senaste skattereformen 1991 lades ett antal principer för skattesystemet fast. Det skulle vara så enkelt och neutralt som möjligt. Inte styra människors ekonomiska beteende i ena eller andra riktningen.
Det går lugnt att säga att utvecklingen rört sig åt motsatt håll under de senaste 34 åren.
Att hitta tillbaka till 1991 års principer är något för en moderat finansminister att bita i. Det ger utrymme för något som brukar vara en favorit hos moderata politiker: att sänka skatter och få till strukturreformer. Nu är det dags för regeringen att visa att den kan genomföra mer än hårdare tag.