Vilda strejker är inget som uppskattas av arbetsmarknadens parter. Det är dyrköpt och oförutsägbart. Den svenska modellen går ut på att undvika sådant.
Den svenska arbetsmarknadsmodellen är gjord för att värna freden på arbetsmarknaden. Parterna enas och under tiden avtalet gäller hedrar båda sidor detta. På så vis är den vilda strejk som nu drabbar pendeltågstrafiken i Stockholmsområdet, inklusive Gnestapendeln, något som både fack och arbetsgivare på fullgoda grunder är emot. Det är inte heller någon tvekan om att de som drabbas hårdast är kunderna, resenärerna som litar till kollektivtrafiken för att hantera sin vardag.
Det är inte så att facket Seko och arbetsgivarsidan har exakt samma uppfattning i den fråga som nu har eldat på konflikten, nämligen tågvärdarnas framtida uppgifter. Men de skillnaderna blir en del av avtalsdiskussionerna, krav- och motkrav. När det gällande avtalet går ut om ett par veckor är det inte omöjligt att vanlig strejk och andra stridsåtgärder kommer upp på bordet. Var sak har sin tid, det är en del av det som har gjort att den svenska arbetsmarknaden har fungerat väl och utan ideliga, stora konflikter.
Den vilda strejken motiveras i första hand med att lokförarna känner att säkerheten försämras eller försvagas när medarbetaren på tåget tas bort. Det är i sig ett argument som måste tas på allvar. Förändringar som görs behöver förankras och motiveras så att alla känner att arbetsuppgifterna går att hantera. Det framstår som relevanta kritiska synpunkter - och behöver mötas av relevanta svar och/eller synliga åtgärder.
I detta finns också ett sakpolitiskt perspektiv, att tågvärdarna blev en valfråga som nu omvandlas till svekdebatt för Socialdemokraterna. Men låt oss lämna det tills vidare.
Här finns nämligen något att fundera på i ett bredare samhällsperspektiv, utöver att trafiken drivs av ett bolag med starka kopplingar till den kinesiska diktaturen. Övervakningskameror ska fylla en del av de funktioner som tågvärdarna har haft. En övervakningskamera är dålig på att svara på frågor eller föra en dialog. Den kan inte agera preventivt inför en situation som riskerar att urarta. Kameran har andra nyttor, den ger möjlighet till överblick och att fånga skeenden. Det blir en kostnadsbesparing jämfört med fast personal och kameran kan underlätta för reda ut händelser i efterhand. Sådan nytta går att argumentera för.
Vi ser återkommande nya exempel på automatisering och digitalisering av yrkesroller som tidigare har haft fysisk bemanning. Chatta med vår bot, tala med vår automatiserade kundtjänst eller växel, automatisk inläsning, en sms-tjänst i stället för kundmottagare och så vidare. I takt med att utbudet av artificiell intelligens blir lite smartare än ett gissande uppslagsverk, då kommer nya funktioner att göra mer av sådant som människor just nu gör bäst. Yrkesutbudet förändras, utan att människa och maskin är absoluta motsatser.
Är det så att fysisk personal, någon att möta, omvandlas alltmer till en funktion att betala extra för? En premiumvara.
I slutänden är den bärande frågan vad medmänskliga fysiska möten betyder för en verksamhet, för ett företag och för kunderna. Ser vi en framtid där det mänskliga mötet blir alltmer av en premiumvara? Där den som fysiskt finns på plats, tar in och kan agera utanför boxen blir något som uttalat kostar extra för kunden. Att bli sedd.