Statliga satsningar eller medfinansiering av ny infrastruktur i utbyte mot att kommunerna byggde bostäder längs med de nya spåren. Det var kontentan av Sverigeförhandlingen, som lanserades av alliansregeringen inför valet 2014, men som övertogs av Löfven-regeringen efter maktskiftet. I storstadsregionerna finansierades lokal kollektivtrafik med 20 miljarder från den statliga budgeten. 

Det är framför allt det sistnämnda som i veckan (18/5) fick kritik från Riksrevisionen. Myndigheten har granskat de så kallade storstadsavtalen och konstaterar stora brister. Förhandlingarna gick mycket snabbt och baserades därför på undermåliga underlag. Sverigeförhandlingen lyfte fram sex "nyttor” – exempelvis bostadsnytta, miljönytta och näringslivsnytta – men utan att tydligt definiera vad dessa innebar eller hur de skulle beräknas. 

Därmed var den samhällsekonomiska nyttan av investeringarna oklara, liksom i vilken utsträckning satsningarna faktiskt bidrog till ökat bostadsbyggande. Många bostadsprojekt hade sannolikt genomförts ändå. 

 

Sverigeförhandlingens storstadsavtal framstår inte direkt som de mest effektiva 20 miljarder staten spenderat. Men samtidigt är frågan om samhällsekonomisk lönsamhet inte alltid så enkel eller binär. Riksrevisionen pekar på vikten av robusta lönsamhetskalkyler, men de verktyg som vi använder för att beräkna samhällsnytta av infrastruktur är kraftigt ifrågasatta. En underlighet är exempelvis att bilförarnas tid värderas högre än busspassagerarnas. 

Den så kallade skattefaktorn i Trafikverkets kalkyl innebär att just satsningar på infrastruktur antas skada den ekonomiska aktiviteten så mycket att investeringssumman måste skrivas upp med 30 procent. Detsamma gäller av någon anledning inte skattemedel som går till vården, skolan eller företagsstöd ("tillväxtpolitik”). 

Andra statliga satsningar behöver inte heller betala för "krigsrisken”, en riskpremie på 1,5 procent, eller en diskonteringsränta på 3,5 procent. Det sistnämnda är en särskilt märklig premiss som ignorerar de låga marknadsräntorna. Staten kan låna extremt billigt men förväntas ändå jämföra den ekonomiska nyttan av infrastruktur med avkastningen på obligationsinvesteringar.

 

Med sådana utgångspunkter är det inte så konstigt att Sverige byggt upp en infrastrukturskuld. Det blir lättare att motivera annat som saknar påslagen. Det är inte en hållbar inriktning. Lyssna på Riksrevisionen när det gäller Sverigeförhandlingen, men stanna inte där. Sverige behöver hitta bättre sätt att beräkna nyttan och vinsten med ny infrastruktur.