Covid-19 är den tredje vanligaste dödsorsaken det senaste halvåret. Trots motåtgärderna. Trots all information. Det är ur detta perspektiv som senhöstens läge med smittspridning och allvarsspridande regeringspresskonferenser, bör ses.
Ingen ska anklaga regeringen för att ha tillräckligt tydliga besked om helheten i de åtgärder den vidtar. Därför uppstår närmast konsekvent en uppsjö av följdfrågor på dess budskap, med utgångspunkt i: Vad betyder detta? Vad ingår i restriktionerna, vad ingår inte? Kommunikativt sett är det inget högt betyg. Rädslan för att framstå som mindre mäktig kan mycket väl spela in.
När de kraftiga inskränkningarna i mötesfriheten – max åtta personer – meddelades var det också ett besked om vad regeringen inte klarar av och inte kan tvinga fram: Statsminister Stefan Löfven (S) bestämmer inte vid ditt middagsbord. Vilka du äter middag med, vad ni äter eller hur nära ni sitter. Det är bra.
I en demokrati som den svenska finns både regeringsansvar och medborgaransvar. För att kampen mot en smittsam sjukdom ska vara framgångsrik måste båda två upprätthållas. I den allvarsamma inledningen på måndagens presskonferens var det vad statsministern försökte förmedla, utöver inskränkningarna i rätten att mötas offentligt, att regeringens befogenheter har en gräns.
Det är svårt för regeringar, inte minst socialdemokratiskt ledda, att erkänna att makten över folks privatliv är och ska vara begränsad. När regeringen tvingas erkänna felgrepp eller felbedömningar blir det också lite mumlande. Öppningen tidigare i höst för att kunna ha 300 personer vid vissa evenemang var inte fel i sig, men tyvärr illa tajmad. Svårigheten att balansera ett samhälles breda funktionalitet – som kommersiella företag, skolor och aktivt föreningsliv – mot ett strikt smittspridningsskydd, kan knappast illustreras tydligare.
Regeringen stänger inte köpcentra, restauranger eller butiker – den bedömer att den saknar befogenhet att göra detta. Det bör vara något som återkommer i coronakommissionens analys; tolkade regeringen sina befogenheter rätt och i så fall vad saknades? Det lär också bli en del av arbetet med en ny pandemi-lagstiftning, en fråga som inte minst Centerpartiets vice partiledare, läkaren Anders W Jonsson, har drivit på hårt för.
Våren, sommaren och hösten har blottat svagheter och otydligheter som måste diskuteras och ibland tydligt åtgärdas. Svårigheterna eller oviljan att med regionernas hjälp hårdare begränsa trängseln i kollektivtrafiken – vägen till jobbet – är något som behöver synas närmare. Vad är säkert avstånd på en fullpackad buss? Är folksamling i gallerior verkligen säkrare än sittande hockeypublik?
Samtidigt gäller det att vara uppmärksam på hur mycket makt en regering, även i krisens stund, faktiskt ska kunna ta sig. Oavsett partifärg.
Regeringen – eller Folkhälsomyndigheten – överprövar inte vilka som kommer hem till dig på besök eller middag. Den makten är individuell, och bör så förbli. Att skrika på hårdare tag från regeringens sida må vara lätt i allvarets stund, men låt oss minnas att medborgaransvaret är till för att, bland annat, slippa regeringar med allsmäktiga ambitioner.
Det heter En svensk tiger, inte Du ska hålla truten. Tanken är att gemenskap bär längre än kadaverdisciplin. Individansvar och en inkluderande vi-känsla är en demokratis starkaste tillgång i svåra tider.