Narkotikapolitiken i Sverige har de senaste åren blivit mer och mer ifrågasatt. Det finns goda skäl till det, kanske särskilt det faktum att vi har en av Europas högsta narkotikadödligheter. Ansvariga från kommun till stat borde vara beredda att vända på varje sten för att minska den.
I Sverige har vi länge haft en politik som syftar till att stoppa bruket av narkotika, särskilt hos dem som inte redan har börjat. Metoden har ofta varit straff och andra avskräckande repressalier. Det skiljer oss från många andra länder i Europa. Där har många en modell som bygger på skademinimering. Det innebär att man utformar politiken med enda syfte att skadorna av narkotika ska bli så små som möjligt. Det leder inte alltid till samma tillvägagångssätt som när man vill stoppa bruket.
Det finns tecken på att Sverige är på väg att överge sin gamla modell till förmån för just skademinimering, om än i små steg. Ett sådant är att det överdoshämmande medlet Naloxon nu ska bli receptfritt. Förhoppningen är att medlet blir mer tillgängligt, särskilt i de sociala kretsar där risken för överdoser är stor. Ett annat tecken är det successiva införandet av sprututbyten i många av Sveriges regioner. Med dessa kan narkotikabrukare få tillgång till rena kanyler och testning för hepatit. Tidigare har dessa metoder varit oönskade, kritiker har sett detta som uppmuntrande till bruk av narkotika.
Den invändningen får nu stå undan för möjligheten att rädda liv.
Det sker även förändringar i Kommunsverige, nyligen i Nyköping. Där införde kommunen i höstas den så kallade “bostad först”-modellen. Det innebär att den som är hemlös ska kunna få bostad innan krav ställs på livsförändringar. I fallet med hemlösa narkotikamissbrukare innebär det att man slopar kravet på drogfrihet för möjligheten att få en lägenhet.
Det är ett steg i rätt riktning, i alla fall om högsta prioriteten är att göra livet bättre för en av samhällets mest utsatta grupper. Ett vanligt problem är annars att man nekas bostad på grund av drogbruk, samtidigt som en trygg bostad är en viktig del i att lyckas bryta det. Nyköpings nya modell gör att detta moment 22 försvinner till stor del.
Samtidigt är förändringen inte utan nya utmaningar. I förra veckan kunde SN rapportera att flera hemlösa missbrukare har kommit till Nyköping. Den nya bostadsmodellen tros kunna vara en förklaring. Det är inte konstigt att hemlösa precis som alla människor dras dit de får bäst levnadsvillkor. Det kan i slutänden innebära att Nyköpings kommun nu får ta ett ansvar som andra kommuner borde ha tagit själva. Dessutom innebär det att det kan bli ekonomiskt ofördelaktigt för kommuner att införa “Bostad Först” och andra skademinimerande åtgärder. Det är inte helt lyckat.
Förhoppningsvis ser fler kommuner trots det ett värde i viktiga skademinimerande insatser för personer med narkotikamissbruk. Precis som Nyköpings kommun och många andra delar av politiken verkar se.