Gensaxen är en fascinerande och banbrytande upptäckt som nu ger två framstående forskare Nobelpriset i kemi, Emmanuelle Charpentier och Jennifer A Doudna. En av dem, Charpentier, var tidigare verksam vid Umeå universitet.
"Drömmen om att kunna bota svåra genetiska sjukdomar håller på att bli sann", skriver Kungliga Vetenskapsakademien.
Tänk bara, att kunna förändra de gener som ökar risken för diabetes, för hjärtsjukdomar, allvarliga cancerformer eller en tidig död. Möjligheterna är stora. En friskare, tåligare och bättre värld, finns det en gräns?
European Academies of Science Advisory Council, EASAC, har kommit fram till att gentekniken inte bör användas på mänsklig arvsmassa som förs vidare till nya generationer. Det är ett etiskt-moraliskt ställningstagande där risk vägs mot nytta. Kommer en sådan begränsning att hålla? Ska vi avstå från ingrepp som kan eliminera ett allvarligt lidande hos framtida generationer? Gränserna måste prövas och omprövas.
Kan världens stater följa gemensamma åtaganden? Vad händer om en diktatur av stormaktsmått struntar i detta?
Livsformer muteras spontant över tid och medveten djuravel och växtförädling är en del mänsklighetens långa historia. När vi klipper och förändrar i gener är det ytterligare ett steg. Stora framsteg inom vetenskap och teknik är inte fria från risker eller etisk-moralisk beslutsvånda.
Nobelpriset går till en verkligt revolutionerande upptäckt, väl värd att prisas. Uppsidan är magnifik, men inte utan en hemläxa. Ju mer vi kan åstadkomma med gentekniken desto viktigare är den etiska debatten om vad som är möjligt, vad som är rimligt och vad som är att ta alltför stora risker med dessa livets gener på denna planet.