Antalet mjölkkor blir fler, men antalet gårdar som driver mjölkproduktion blir färre (SN 23/2). Den utvecklingen mot stordrift är på gott och ont. Att det finns marknadsutrymme för fler mjölkkor och större mjölkproduktion i Sverige är välkommet. Det är bra för företagandet. Det är bra för självförsörjningsgraden i händelse av allvarliga störningar i vår nära omvärld. Det är bra att efterfrågan på det inhemskt producerade ökar. Att det närproducerade har kunnat förenas med höga ambitioner inom djurhälsa och breda gröna perspektiv, är nyckeln till utvecklingen vi ser.

Produktionen av mjölk ökade med cirka 2,5 procent mellan 2019 och 2020. Detta är ett trendbrott och nyttigt att uppmärksamma. Den totala produktionen är fortfarande betydligt mindre än vad som var fallet 1995. Ska vi närma oss dessa nivåer igen, lär det krävas fler mjölkproducenter och inte bara högre produktion per befintlig gård. Med en positiv utveckling kommer fler arbetstillfällen, i flera led.

LRF noterar i en kommentar att efterfrågan på det ekologiskt producerade inte i nuläget ser ut att öka. Det vill säga att kunderna är mer intresserade det inhemska och det nära än det ekologiska mer specifikt. Kanske är det så, men det är vanskligt att hävda att eko-mjölken därmed har tappat sin konkurrenskraft. Om skillnaderna i hur mjölk produceras ökar – det som i dag skiljer är exempelvis reglerna för foder ska produceras och hur länge kalvar ska få dia kon efter födseln – kommer också friktionen mellan dessa produktionsformer växa. 

Den som köper svensk mjölk köper ofta också ett paket med värderingar kopplade till de gröna näringarna.