Sverige har faktiskt haft en biståndsminister också den här mandatperioden, ett av Miljöpartiets mest rutinerade namn: Peter Eriksson. Det har inte märkts så mycket, mer än att han nu avgår. Biståndsfrågor har legat en bra bit bort i utkanten av den allmänna debatten.
Ändå är svenskt bistånd stort, i år närmare 52 miljarder kronor. En del av kritiken mot biståndet kan spåras i ökad nationalism och en ovilja att stödja något alls utanför landets gränser, men kritiken är varierande. Förstå de konstruktiva invändningarna, som att storleken på pengapåsen inte är viktigare än vilka mål man vill uppnå. Fokusera på resultat före välvilja. Säkra att insatserna hjälper människor och civilsamhällen, inte hårdföra regimer.
I höstas kom också löften om tuffare tag från Erikssons sida, men en stor del av tillskotten på biståndssidan har samtidigt skickats via FN, där effektiviteten är begränsad.
Peter Eriksson har haft ett utgiftsområde som stadigt går upp med BNP, enprocentsmålet, men utan att synas. Annat var det när han var språkrör 2002-2011.
I den rollen fick han ofta gå fram som den hårde i debatterna, där kollegan Maria Wetterstrand skulle vara den mer trevliga. Det var Eriksson, kommunalrådet från Kalix, som gjorde de lite fulare angreppen på motståndarna. Medan Wetterstrand sålde in budskapet. Det var länge en framgångsrik taktik som sammanföll med en försvagad socialdemokrati under Mona Sahlin och ett vänsterparti under Lars Ohly som brottades med kommunistspöken. MP har aldrig stått starkare.
Men vinden vände. Trots att partiet kom in i regeringen 2014. Wetterstrand blev aldrig minister, men Eriksson fick chansen, först som bostadsminister och sedan biståndsminister. Där kom till och med den mer hårdföra, ruffiga sidan att blekna.