I dagsläget ger skatterna på fordonsflottan tre miljarder mer än vad trafiken anses ”kosta” i form av olyckor, buller, föroreningar och vägunderhåll. Detta enligt rapporten Vägskatt för personbilar, beställd av Energimyndigheten. I en framtid där det inte längre ger stora skatteintäkter att beskatta fossila drivmedel, uppstår frågan hur dessa intäkter och kostnaderna för framtidens vägar ska kunna matcha och vem som ska betala vad.
Det är fullt rimligt att, som rapporten föreslår, beskattningen av fordon framöver gör skillnad på landsbygd och stad, mellan god tillgång till och avsaknad av kollektivtrafik. Samtidigt finns det en mängd skäl att vara starkt kritisk till skatter som kräver en konstant övervakning av varje fordon. Det är inte statens ensak.
Rapportförfattarna landar i en alldeles egen slutsats att ”fordonens rörelser är ett mindre problem än mobiltelefonernas i relation till personlig integritet” (DN 28/1). Jaha. Likväl vore detta ett mycket stort kliv in i en privat sfär. Ett intrång som bör undvikas i möjligaste mån, även i våra mer tättbefolkade områden.
Bättre är att söka alternativ. Specifika vägtullar för nybyggda eller upprustade sträckor är en tänkbar intäktskälla – det förenar skatt och nytta, även utanför storstäder. Trängselskatter på fler platser än i dag skulle också kunna fungera, även om det också har sina integritetsaspekter.
Framtidens vägnät kan inte enbart finansieras av privatbilister. Nyttan har en bredare träffbild än så. Bilen är en stark frihetssymbol, känslan att få styra sig själv är socialt värdefull. Varken Storebror eller skattmasen bör därför kunna tvinga sig till en plats i framsätet. Staten ska helt enkelt inte ges totalkontroll över privata personbilsresor.