Det är bra att länsstyrelsen på egen hand tar upp behovet av skyddsjakt efter de senaste vargangreppen på tamdjur i våra trakter. Skyddsjakten är ett värdefullt verktyg som ingår i viltförvaltningen – och ska förstås användas när det är påkallat. Återkommande angrepp i ett område skäl nog att agera, vilket nu har uppmärksammats av Martina Hallström (C) som sitter i länsstyrelsens viltvårdsdelegation. Även kollegorna Charlotte Prennfors (M), Gustaf Wachtmeister (M) och Lennart Svensson (VFP) bedömer att det är läge för skyddsjakt.
Länsstyrelsen i Södermanland behöver kontinuerligt vara förberedd på riskerna och redo att ta de beslut som krävs. Att vänta på att drabbade gårdar ansöker om skyddsjakt är i nuläget tyvärr att också ge utrymme för de krafter som trakasserar och hotar djurhållare som drabbas av vargangrepp. Hot mot skyddsjägare är en del av samma samhällsproblem.
Grundtanken är att omfattande skyddsåtgärder där tamdjuren finns, samt vargarnas instinkt att undvika människan, ska räcka långt. Men några garantier finns inte. Rovdjur är rovdjur. När vargar väl lyckas ta sig in i hägnader och attackera tamdjur i ett område, då måste det finnas samhällskraft nog att agera snabbt för att stoppa angreppen.
Den ekonomiska kompensationen är värdefull för de verksamheter som drabbas av rovdjursangreppen. Den skapar ett vettigt diskussionsutrymme för avvägningen mellan mänsklig aktivitet och vargreviren som inslag i sörmländsk natur. Men det krävs mer än så. De lantbrukare som dagligen arbetar för att ha en så god djurhållning som möjligt, drabbas inte bara ekonomiskt av att de egna djuren dödas och lemlästas av rovdjur. Det blir ofta ett trauma som påverkar hela vardagen.
Viltvården har att minimera riskerna.