I takt med att vaccineringarna går framåt har smittspridningen av coronaviruset gått ner. Därför lättades flera pandemirestriktioner den 1 juni och så gott som alla restriktioner beräknas vara borta i september, om inget oförutsett sker. 

En av dessa lättnader var möjligheten för vuxenutbildningen i Sverige att gå tillbaka till undervisning på plats i stället för distans, som varit fallet under det senaste året. Trots det visade en undersökning som SvD gjort (7/6) att enbart två av Sveriges 17 universitet planerar att gå tillbaka till vanlig undervisning under höstterminen. Ett hade ännu inte fattat beslut och övriga ska fortsätta med undervisning helt eller delvis på distans.
 

Det är ett oroväckande resultat på många sätt, för om det är någon del av pandemirestriktionerna som vi borde vara mest angelägna om att få bort, så är det distansundervisning som standard i utbildningsväsendet.

Yngre elever visar sig drabbas extra hårt av distansundervisning. Där har Sverige tack och lov varit bland de mest måttfulla länderna. Världsbanken pekade ut just förlorad tid i skolan som en av de mest allvarliga följderna av pandemirestriktionerna tidigare i juni (1/6) och konstaterade att ju sämre socioekonomiska förutsättningar barn och unga har, desto allvarligare har de drabbats av stängda skolor.  

Pandemin har illustrerat vad forskningen redan pekat på, att inlärning är en social process, och att det är av yttersta vikt att barn och unga får social interaktion med andra människor medan de lär sig. En skärm kan inte helt ersätta en annan människa när det kommer till utbildning, och det gäller i alla faser i livet.

Vi har sett under pandemin att distansundervisning kan göra nytta i vissa situationer och fungera som ersättning för ordinarie undervisning i andra. Men när det gäller att vara noga med vad som är normalläge och undantag.

Det finns också en viktig diskussion kring vad vi har infört för restriktioner för att skydda oss mot coronaviruset och hur skadliga dessa varit för oss, jämfört med risken som viruset i sig utgör. Restriktionerna har införts för att försöka rädda liv. Men samtidigt har unga runt om i världen förlorat ett drygt år av en viktig tid i livet. Ett år av kunskap, upplevelser, arbete och sociala kontakter, har försvunnit och det finns, för att citera Världsbankschefen, "inget sätt att hämta tillbaka alla de förlorade åren för barn och unga" som skett globalt och i vårt land. Vad de långsiktiga konsekvenserna blir, och hur de ska vägas mot de positiva hälsoeffekterna, vet ingen.

Ingen kan heller garantera till 100 procent att villkoren inte förändras igen. Skulle det komma en ny virusvariant med hög dödlighet som nuvarande vacciner inte fungerar mot måste man givetvis omvärdera situationen. Men tills vidare bör vi utgå ifrån att det värsta ligger bakom oss. Som det ser ut nu riskerar den största skadan för unga svenskar att vara den sämre utbildningskvalitet som den fortsatta distansundervisningen orsakar. 

Här borde därför Folkhälsomyndigheten vara tydlig. Om det inte finns mycket goda skäl så borde just undervisning, både i skolan för yngre barn och för våra unga på gymnasium och universitet, gå tillbaka till att utföras på plats i alla de fall där det är lämpligt.