Kyrkovalet är ett föreningsval, men till en väldigt stor och angelägen förening. Det Svenska kyrkan gör betyder mycket för många. Därför får kyrkovalet också uppmärksamhet i valet av förtroendevalda. Svenska kyrkan var ju som trossamfund länge en del av staten. Först vid millennieskiftet 2000 kom kyrka och stat att skiljas åt.  

I det lokala perspektivet är partismen ofta begränsad. Mycket styrs i samförstånd. Ibland finns bara en enda samarbetslista att välja på i församlingsvalet. På andra håll finns det dock fortfarande konkurrerande nomineringsgrupper. I stiftsfullmäktige och till kyrkomötet är det mer av skillnader mellan nomineringsgrupperna, ofta också mer av debatt. 

I söndagens kyrkoval var det Posk, Partipolitiskt oberoende i Svenska kyrkan, som gick framåt och det tydligt så. Även andra från partier fristående grupper gick framåt något, som Öppen kyrka. Men det här ska inte övertolkas. 

Nomineringsgrupper med partinamn som Socialdemokraterna och Centerpartiet har ett starkt stöd bland kyrkans medlemmar. S och C backade något, vilket även Sverigedemokraterna gjorde. I gengäld gick Vänstern i Svenska kyrkan och Miljöpartister i Svenska kyrkan framåt.

Posk är med sina 48 mandat till kyrkomötet visserligen större än trean Centerpartiet med 30, men Socialdemokraternas 70 är fortfarande störst. 

Frågan om partier eller inte kan kopplas till frågan om vad kyrkan ska vara när den inte längre är del av staten och dess demokratiska styrning. Men egentligen handlar det här om vilka värderingar som bör få utrymme. Notera därför att rasistiska Alternativ för Sverige tog tre mandat till kyrkomötet. De här extremisterna lär inte kunna påverka något, men de utgör en given antites till den medmänsklighet som Svenska kyrkan har att försvara utifrån grunderna i den kristna tron.