Miljöpartiet har viftat flaggan för en ny migrationsöverenskommelse mellan regeringspartierna, V, C och L. Socialdemokraterna - Miljöpartiets regeringspartner - säger blankt nej till den förfrågan, precis som att Liberalernas Fredrik Malm inte ser en framtid för en sådan lösning (Omni, 4/8).

Enligt Liberalerna skulle en överenskommelse vänsterut inte hålla över tid. Det är troligen en korrekt analys, då en överenskommelse som Miljöpartiet kan stå med på (utan att tappa ansiktet) kommer vara i stark kontrast till vad en möjlig överenskommelse kunde ha varit mellan exempelvis de borgerliga partierna och S.

Det som är förvånande i sammanhanget är att alla partier, förutom MP verkar vara överens om att "ingen vill tillbaka till 2015", likväl som att de flesta, inklusive Centerpartiet vill ha "ordning och reda". Det finns sakpolitiska skillnader mellan partierna, men ingångsvärdena är desamma, vilket borde skapa en grund för en fungerande, men inte perfekt kompromiss. 

Kompromisser är dock det som ingen verkar vilja ha i migrationsfrågan. Det höga tonläget varvas med lika stor prestige, och inte minst har migrationsfrågan blivit en identitetsmarkör för positionering, snarare än ett politikområde som alla andra. I 10 års tid har migrationsdebatten förts, men fortfarande har ingen lyckats komma överens. Om något så är det ett bottenrekord för den svenska samförståndskulturen. 

Det som riksdagspartierna bör ta med sig in i samtalen är att en pragmatisk kompromiss är bättre än ingenting alls. Ingen kommer bli helt nöjd, men det är det sällan någon som blir i politikens värld.