Den migrationspolitiska debatten har länge präglats av partiers rädsla att förlora väljare, sökandet efter väl balanserade vägval har dröjt. Till stora delar beror på det på att Sverigedemokraterna länge vann väljare från de två största partierna, och att partistrategisk panik följde.

Nästan alla partier har dock rört sig i en riktning där begränsningar och krav har fått större utrymme än värdet av att den som är på flykt ska garanteras skydd. En starkt påverkande faktor är att mottagningssystemet inte stod pall för trycket under 2015. Det var ohållbart. Därefter har det mesta handlat om att begränsa antalet flyktingar, inte att systemet ska rustas för ett hårdare tryck.

Den parlamentariska migrationskommittén ändå erbjudit en konstruktiv väg att gå från plakat till mer av handfasta resultat. Målbilden, en långsiktigt hållbar migrationspolitik, har satt fokus på möjliga lagändringar. Politikens verkstad står inte där det vrålas som mest, utan oftast nära den pragmatiska mitten. Där man kan ge och ta.

Allt har kokat ned till två huvudlinjer – regeringens och det som i huvudsak är Liberalernas, utifrån kommitténs slutsatser. Ingetdera är en ytterkantsposition. Fyra partier har jämkat sig runt Liberalernas förslag – förutom L även Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. På tisdagen meddelade Centerpartiet att det ansluter sig till regeringens proposition på ett antal punkter. I några fall är det en förflyttning jämfört med centerpositionen i kommittén, men jämkningar ingår ju också i ett riksdagsarbete. Där regeringen, C och V röstar lika, vinner det förslaget i riksdagen. 

Något förenklat ger C nu sitt stöd åt en något mer human ordning framför det stramare alternativet. Något som kan göra skillnad för en och annan människa i nöd.