Minnen manar oss att tänka framåt

Generationer kommer, generationer går. Minnet av alla som möts består.
Generationer kommer, generationer går. Minnet av alla som möts består.

I de mörkaste av tider gör vi bäst i att söka ljuset.

Ledare 3 november 2023 05:00
Detta är en ledare. SN:s ledarsida delar Centerpartiets värderingar.

Mänsklighetens hedrande av sina förfäder är sannolikt uråldigt, långt bortom det vi ser som civilisation och våra jämförelsevis nya religioner. Förfäderna är en kärna i familjeband, i lokala gemenskaper såväl som i betydligt vidare sådana. 

På lördag är det alla helgons dag. Det är en anledning att bli lite högtidlig. Vi tänder ljus, vårdar minnesmärken över människor som vi har haft med att göra någon gång i livet. Det är personer som har haft en inverkan på den livsresa vi gör – en morförälder, en partner, en kusin, vän, granne eller bekant. Att vårda minnet med tända ljus blir som att uppdatera bekantskapen och följa livets berättelse framåt. Många vuxna tar med sig barn eller yngre släktingar för att tända ljus, ibland vid gravar eller minnesmärken efter personer som de unga aldrig har träffat i livet. Det binder band, mellan då, nu och framöver. 

Som om du är här, med oss igen. 

 

En människa född i slutet av 1930-talet eller 1940-talet kan ha nära släktingar födda på 2010- eller 2020-talet. Vår tids barn kommer att på sin ålders höst stöta på unga som lär leva in på 2100-talet. Och den som i dag är 80 år kan mycket väl ha träffat en släkting född på 1860-talet eller 1870-talet. Den personen kan i sin ungdom ha samtalat med någon född i slutet av 1700-talet. Allt i högst levande möten, en åldrad hand i en liten hand.

Det tända ljuset vid graven binder samman generationer över fem århundraden, via fem, sex personer. Det fångar tiden, inom det mänskliga sinnet. En gemenskapsresa från det gamla bondesamhället till en superledande framtida värld, en möjlig morgondag där vi önskar att allt är så mycket bättre än nu. Något bättre än det vi har och det som har varit.

Men det blir inte så av sig självt. Viljan att förbättra – personligen och i gemenskap – gör att minnen blir viktigare. Det som har varit har spelat sin roll i det som är och det som blir, något bättre. Inte nödvändigtvis rent materiellt sett, främst medmänskligt. 

 

Vi står i en våldsam tid, ett 2020-tal som på många sätt utgör ett mörkt skeende. Det mörka lockar alldeles för lätt till det självcentrerade, driften att vända bort blicken och skjuta ifrån sig, att tumma på grundläggande värden. Att inte känna med. Det här är inte den första generationen att känna så. Så var det nog även i det krigsutmattade 1809, under svältåren i slutet av 1860-talet och i närheten till det första och det andra världskrigets fasor. 

Vardagen är en oöm hand, men den kan alltid forma något bättre. I mörkret, var ljuset.


 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa