Ingen kan vara överraskad över att det i kölvattnet på en skatt på vissa plastpåsar leder till en märkbart höjd konsumtion av andra plastpåsar, som dessutom delas ut kostnadsfritt.
Plastpåseskatten, som vi har kommenterat i flera omgångar här på ledarsidan, är en miljöskatt som mer handlar om att dra in pengar än att förbättra miljön eller få fram bättre plastpåsar.
För några är skatten förstås en småsak, för andra är det dyra pengar i en smal hushållsbudget. Som helhet har plastpåseskatten tvingat folk att problematisera själva plastpåsen som ett slit och släng-hjälpmedel. Just detta går i den riktning som januariavtalet indikerade med reformen.
Men. Höjd skatt leder inte nödvändigtvis till mer miljövänliga plastpåsar. Höjd skatt leder inte nödvändigtvis enbart till omprövningar av beteenden. Det leder lika lätt till försök att gå runt problemet.
Nyköpings kommun kan konstatera att de gröna påsarna för matavfall har förbrukats i betydligt högre takt i år. Det är i sig mycket vältajmat med införandet av skatten. Därmed får vi också tydligt exempel på hur ett valhänt skatteingrepp leder till besvärliga bieffekter.
Det är bra att hushållen har tillgång till rejäla påsar för insamling av matavfall. Därför har dessa också delats ut avgiftsfritt. När förbrukningen skjuter i höjden på ett anmärkningsvärt sätt, då ökar pressen att begränsa tillgången och/eller avgiftsbelägga just påsarna. I sin tur riskerar det att försvaga viljan att lämna in matavfall för kompostering.
Det är inte förbjudet att forsla andra grejer i påsen innan den slängs i kompostinsamlingen. Återbruk är ju ofta nyttigt. Men det är ingen soppåse, det är en kompostpåse. Det är onödigt dyrköpt när den gröna påsen inte hamnar där den är tänkt.