Det fanns en gång en mitten som var ganska bred. Sedan blev den smalare. Nu är den närmast obefintlig om du frågar väljarkåren, vilket Statistiska Centralbyrån har gjort. Den som behöver en illustration över samhällelig polarisering behöver inte leta.
De partier som är i opposition samlar nu tio procentenheter mer än regeringsunderlaget, missnöjda väljare i ett missnöjt Sverige. Två av partierna i regeringen parkerar under riksdagsspärren. Liberalerna har samma kris som före valspurten, trots att Johan Pehrson och inte Nyamko Sabuni är främsta företrädare. Kristdemokraterna och partiledaren Ebba Busch har haft en vinter och vår av inre turbulens och tydliga svårigheter att hantera regeringsställningen.
Det finns förstås en mitten ändå. En punkt där det skulle gå att bygga broar mellan icke-kulturkrigshöger och resultatorienterad vänster i stora samhällsfrågor. Men utrymmet i debatten är smalt. För potentiella mittenpartier – som C, L och Miljöpartiet – är det en mager matsedel att möta väljarna med.
Miljöpartiet håller sig över fyraprocentsspärren – säkert en lättnad för språkrören Märta Stenevi och Per Bolund, men inte mer. De väljare som måhända känner sig mer lagda åt mitten i svensk politik har inte heller valt att gå till Centerpartiet. Tvärtom fortsätter C att tappa väljare efter partiledarbytet från Annie Lööf til Muharrem Demirok. Sedan valet har ett sjok C-väljare i stället gått över till S och Magdalena Andersson. Fast jämfört med SCB-mätningen i november är det nu mer gruppen ”Vet ej” som har lockat.
Demirok har en rejäl uppförsbacke fram till EU-valet nästa år. Ingen säger att det är lätt att kliva in efter en långvarig, färgstark partiledare som Lööf, i ett parti som tappat blicken på innehållet. Utmaningen för C-ledningen och dess partivänner är att driva fram en egen agenda. Låt oss kalla det en genomarbetad, robust mittenpolitik. Något som ger hopp och trovärdighet i vardagen, det läge som statsminister Ulf Kristersson (M) själv har beskrivit som det värsta vi har varit med om sedan andra världskriget, inklusive en inflation som skapar en välfärdskris. Lägg till klimatkrisen, AI-explosionen och gängrelaterad brottslighet.
SCB-mätningen visar på en tydlig vänstervind i svensk politik, vilket vi också sett i andra mätningar. Det är inte ett ovanligt fenomen med en moderat statsminister. Det pikanta är att S inte har gjort några långtgående sakpolitiska förändringar eller utspel sedan valet. Andersson vinner väljare ändå. Hela regeringsunderlaget har inte akut kris för det. Situationen för M och Sverigedemokraterna är något lugnare. Opinionsmässigt är det just nu L och Kristdemokraterna som betalar ett högt pris för Tidöavtalet.
De partier som inte i dag ger svar på hur Sverige tillsammans med andra demokratier ska möta komplexiteten i de kriser som framöver hotar liv, hälsa, frihet och välstånd riskerar att straffas hårt. Först i juni 2024 med Europaparlamentsvalet – och sedan i september 2026 när det är dags för nästa riksdagsval.