Att släppa fram en regering med stöd i kohandel, fungerar ett tag. I svensk politik är just Centerpartiet en vågmästare. I viss mån även Vänsterpartiet, men detta bygger på att Centerpartiet har försökt att dra en skarp gräns mot ytterkanterna i svensk politik. Den som lutar sig mot Vänsterpartiet kan inte undkomma en rejäl dos socialism. Den som lutar sig mot Sverigedemokraterna kan inte bedriva en human flykting- och integrationspolitik.
Mandatperioden 2018-2022 gick det att nå vettiga avtal som gav ett antal värdefulla liberala reformer i ett svårt politiskt läge. Till priset av annat som mittenpartier gärna hade undvikit – och då var ändå januariavtalet helt utan ytterkantspartier.
Flera andra borgerliga partier har därefter valt att försöka köpa sig makt och acceptera det som Sverigedemokraterna kräver för att släppa fram en regering – eller ingå i en.
Under Stefan Löfven har Socialdemokraterna valt att hålla Vänsterpartiet på avstånd för att få till en socialdemokratisk ledd regering. En regering som via liberala reformer köper sig makten. Den nya S-ledaren Magdalena Anderssons fotarbete hittills tyder på att hon inte har lika stor önskan att mota Vänsterpartiet i grind.
I så fall får vi ett läge där de stora partierna hellre väljer samverkan med ytterkant än i mitten. Varje parti väljer sina relationer. Ett mittenparti som Centerpartiet kan då komma att stå isolerat i svensk politik, från att vara kungamakare till att mer tvingas titta på. Mandatfördelningen efter nästa val blir avgörande.
Alla partier kan förstås avstå från att hjälpa andra partier att regera, oavsett vad som erbjuds i utbyte, men det blir inte särskilt konstruktivt att alltid tvingas säga nej till allt. Möjligen kan ett populistiskt ytterkantsparti tillåta sig detta, eftersom dessa sällan eller aldrig lär ta ansvar för helheten till ett högt pris för egen del.
För Centerpartiet – allt från Gunnar Hedlund och Thorbjörn Fälldin till Maud Olofsson och Annie Lööf – har kompromissen varit ett givet arbetsverktyg. Hedlund regerade med Socialdemokraterna, Fälldin med Moderaterna och Folkpartiet, Olofsson knöt ihop Alliansen och Lööf har fått S-regeringar att driva grön, liberal politik. Under Olof Johansson gjordes en svår krisuppgörelse med Socialdemokraterna på 1990-talet, för landets då bästa. I samtliga sammanhang fanns beska piller att svälja.
För Sveriges bästa kan man till och med tvingas dagtinga med sitt samvete. Den som vill driva på för gröna och liberala värden efter nästa val kan få det lika svårt som 2018.
Idealisten kan två sina händer från allt, men pragmatikern har inte råd med det. Utrymmet för att söka nya avtal där andra bildar regering, lär vara minimalt nästa höst. I stället bör ett mittenparti som Centerpartiet ha som mål att ingå i nästa regering – ett styre där gröna och liberala reformer får mesta möjliga utrymme. Man får laga efter läge.